Det är nu mycket tjat om sporrar, jag vet. Men jag behöver (än en gång) rensa bland tankarna och bara berätta hur sporrarna har hjälpt mig och Rico i hoppningen. När jag började använda sporrar i hoppningen, för bara drygt en vecka sedan, så vände vinden. I snart ett år har hoppningen varit onödigt komplicerad, och det var väldigt länge sedan jag hade riktigt bra självförtroende och kände mig säker i hoppningen. Ibland gick det bra, men sedan var vi nere på botten igen nästa gång. Det gick upp och ner, svajade hela tiden, som en berg- och dalbana. Nästan så jag blev åksjuk på vägen. 

Sporrarna löste det största problemet vi hade i hoppningen, nämligen vägringarna. När han tvekar behövs det inte särskilt mycket för att han ska hoppa ändå, men det lilla extra hade jag inte att ta till med. Rico var riktigt kaxig när vi började hoppträna tillsammas för snart två år sedan. Han var säker på hinder, hoppade ALLT man styrde på. Oavsett vilka toklägen vi kom i så försökte han alltid och gjorde sitt allra bästa. Men under tiden vi haft honom har både han och jag fått några rejäla käftsmällar på självförtroendet. Rico blev osäker och lite skrämd efter ett par missförstånd oss emellan, när jag damp ner i backen. Efter det började denna turen på berg- och dalbanan. Man kunde inte längre ta honom för givet, istället var jag tvungen att RIDA hela hela tiden. Sedan räckte ju inte alltid bara mina skänklar till för att övertyga honom. Jag började rida med hoppspö, och det gick till en början lite bättre. Men det hände ändå att han stannade, vilket ibland ledde till att jag åkte i backen.

Det fanns också perioder då han var för pigg/stark i hoppningen för att jag skulle kunna ha hoppspö. Då var det iförsej inte så mycket tvekan på hinder så jag slutade använda hoppspöet. Men känslan satt ju alltid kvar i mig, att han skulle stanna. Minsta lilla ynka tvekan från min sida var som att dra i handbromsen.

Kicki sa då på en dressyrlektion att hon tyckte jag skulle prova att rida med sporrar vid nästa tillfälle, för han gick inte fram för skänkeln ordentligt. Jag har ju inte kunnat ha något långt dressyrspö på honom heller, jag tror att den ligger i hans bakskygga zon ... Jag hade ju provat att rida med sporrar en gång förut på en dressyrlektion för Therese, men då gjorde han luftsprång (haha) så vi fick plocka av de mitt i lektionen. Då trodde jag att han helt enkelt inte gick att ridas med sporrar. På vissa hästar går ju inte det. 

I alla fall tog jag på sporrarna igen på en dressyrlektion för Therese (efter att ha pratat med Therese och Kicki). Den dressyrlektionen gick inte jättebra för han var lite spänd och jag vågade inte rida som vanligt med sporrarna och blev då väldigt passiv i ridningen (vilket inte funkar med Rico). Jag hade dessa luftsprång i skallen och trodde att han skulle börja med det igen. Men det blev inga luftsprång ! Jag bestämde mig, efter att ha rådfrågat/pratat med Therese, att prova hoppa med sporrar.

Den hoppträningen var revolutionerande ;) Jag märkte direkt att det gick mycket snabbare/lättare att lägga till sporrarna innan hindret än lägga till ett hoppspö. Jag tror jag fick ett eller två stopp på hela träningen, och båda gångerna var ryttarmissar, jag red helt enkelt inte som jag skulle, men när jag gjorde det så hoppade han super ! Det gick verkligen kalasbra och där kunde man snacka om att få självförtroendet åter !

 

Brer på med denna bilden igen, det är den enda bra bilden som jag har på oss :P Tack Maja (majaahlsen.blogg.se) för den ! :D