På Enliden, där vi stod förut, hade jag inte riktigt lika stort problem med prestationsångesten. Största problemet är med folk jag inte känner så bra, och de som inte känner Rico och inte vet hur han är. På Enliden behövde jag inte låtsas som att jag och Rico inte har eller har haft problem med uppsittningen. Jag behövde inte låtsas som att Rico inte var bakskygg, att han vägrade på hinder, eller att han kunde bli livrädd och skena iväg för att jag tappade en stigbygel. Personerna som stod där visste ju också om hela historian, att vi behövt rida "om" honom (rida in honom fast på nytt typ), hur vi tränat honom och varför, vad för sorts problem vi har och vilka problem som kvarstår. 

 
För dem behövde jag inte förklara varför jag gjorde si eller så, det kändes som att de flesta förstod ändå. Man fick inga sneda blickar på sig när man tog fram vårt kvastskaft med fastknuten soppåse på stallplan och höll upp över ryggen/baken på honom. Inte heller när vi ställde oss upp i sadeln fler gånger än vanligt innan vi satt upp. Eller när jag för den delen stod gråtandes på stallplan för att jag en dag inte kom upp på hästen alls. Jag tror också att många har sett skillnad på Rico genom åren. Första halvåret/året med Rico så kunde vi inte ens rätta till hjälmen eller klia oss på näsan utan att han blev rädd. Det var inte så att han stack iväg men han spände upp sig rätt mycket för något så litet. Han har ju utvecklats så mycket.