Det är lustigt hur saker och ting bara kan vända på en femöring. Precis den stunden då allting går GALANT och man är riktigt LYCKLIG så vänder det och så är man nere i botten igen.

 

Just nu går det bara segt, det liksom nästan står stilla. Vi står och trampar på stället och vi kommer ingenvart.

 

Det första jag tänkte nu var att jag vill tillbaka. Men, jag vill inte tänka så. Jag vill framåt. Jag vill känna att allt slit faktiskt lönar sig och att vi kommer någonstans på vägen.

 

Jag längtar tillbaka lite till när allt gick sådär superlätt, när allt kändes så jädra bra och allt bara rullade på. Men jag längtar ännu mer tills vi är i toppen igen. Vi har klarat det en gång, vi ska klara det igen.