Igår kväll red jag Rico i ridhuset, ett pass som var tänkt att stämma av inför Pay and Ride´n. Jag provade därför att rida fram så som jag planerat att göra sedan på framridningen, och sedan avslutade jag med att rida igenom programmet. Känslan efter ridpasset var inte bra, men såhär dagen efter när jag tänker tillbaka utan misslyckande-glasögonen på så inser jag att det egentligen var många saker vi gjorde väldigt bra! Till exempel så gjorde han många fina skänkelvikningar, han var lätt i handen och galoppen kändes väldigt bra och självgående i balans. Han tog även skänkeln framåt väldigt bra i galoppen, vilket tidigare har varit lite svårt. 

 

Problemet var egentligen att själva programridningen i slutet inte kändes bra - det gjorde att hela passet just då fick en negativ skugga över sig. Jag kände mig besviken på min egna ridning, sitsen kändes inte i balans, och Rico hade sina stunder av arbetsstrejk när han bara stannade och ville stå på lång tygel. Han var inte sitt mest motiverade jag, och jag vet faktiskt inte om det var så att han var trött eller bara lat..? Jag ger honom ju ändå skrittpauser på lång tygel mellan i princip varje övning/del av passet (ca var 5-10e minut), så det var nog inte det som var felet. 

 

Just igår kväll kände jag att jag inte riktigt kunde hantera motgången, eftersom jag hade lagt en sådan hög press på mig själv (jag är lite som min egen ponnymamma..). Jag har bara ett dressyrpass kvar "på mig" att få allt att fungera innan jag ska rida programmet på söndag, och igår kände jag bara att detta klarar vi inte. Men såhär dagen efter, när jag fått chans att sova bort det negativa så ser jag mycket mer positivt på situationen. Det är ändå bara en TRÄNINGStävling, det är inte meningen att vi ska vara perfekta. Självklart ska jag göra mitt bästa men det får inte bli för mycket allvar i det hela. Dessutom brukar Rico gå mycket bättre på bortaplan så många av de problem vi har hemma brukar alltså försvinna på "tävlingsplatsen", till exempel Ricos strejkar, så på det planet kan jag vara lugn ;) 

 

Tidigare under dagen lyssnade jag igen på ridsportpodden med Pether Markne. Jag har lyssnat på den en gång tidigare, men just i min situation nu var det lättare för mig att ta in allt han säger i podden om att vilja för mycket och att ridningen/tränandet/tävlandet blir alltför allvarligt. Mycket bra podcast, ni som inte lyssnat på den redan - gör det!