Alla tränar vi våra hästar olika, och det bästa är väl att göra det som passar bäst för sin egen häst. Men jag tror ändå att nyckelordet för alla är variation. Att man varierar underlag, aktivitet, intensitet osv. På så sätt får man hållbara och friska och vältränade hästar. 

 

I vår familj är vi inte så jättenoga med att planera varje ridpass för hela veckan. Det är för svårt att hålla sig enligt en sådan planering. Det kan bero på läxor, jobb, väder eller annat. Vad vi däremot gör är att varje söndag kväll bestämma vilka av oss som ska ta hästarna vilka dagar. Vi är ju tre personer som delar på två hästar, då det blir väl i snitt 4 ridpass var i veckan. Sedan bestämmer vi när vi kommer till stallet varje dag, vad vi ska göra den dagen. Men det är inte helt ostrukturerat, vi håller ju stenkoll på vad hästarna har gjort de tidigare dagarna och bestämmer utifrån det vad man ska hitta på denna dagen, så de får variation. 

 

Vi är noga med att inte göra samma sak flera dagar i rad. Vi rider tex inte två voltpass eller två galoppass ute två dagar i rad. Vi försöker på alla sätt variera träningen för det är då det blir som bäst. Rico, som vi haft längre än Valle, är ett kvitto på att vi har gjort och tänkt rätt. Trots att vi inte tidigare haft tillgång till några suveräna ridvägar eller ridhus, så var vi alltid noga med att variera och ge honom en allsidig träning. Rico har därför en bra grundkondition och är väldigt hållbar och tålig i ridningen

.
På Enliden kunde en vecka se ut ungefär såhär: 

En dag skritt på gatorna 

En dag hoppträning
En dag ridning på ängarna 

En dag klättring i skogen 

En dag tömkörning 
En dag skritt på gatorna 

En dag dressyrträning 

 

Idag har vi tillgång till avsevärt mycket bättre ridvägar, vi har flera jättebra backar som man kan rida upp och ner för flera gånger en dag, och fina sandvägar i skogen där man kan galoppera ordentligt en annan dag, en ridvolt, massa skog, lite asfalt och massa grusvägar, sand/grus-tag osv osv. Det finns mycket att välja på och oftast slår vi flera flugor i en smäll och rider längre rundor där man både galopperar och travar på grus/sand, klättrar i skogen och skrittar på asfalt. Vi tänker lika dant som förr, med att variera mycket och ge hästarna allsidig träning, men nu är intensiteten allmänt högre. Ett lugnt pass på Enliden var kanske en halvtimmes-timmes skritt på gatorna och ett lugnt pass nu på Långängen är snarare en timmes-enochenhalvtimmes skrittrunda med lite trav på vissa ställen. Rico har hållt sig i form hela vintern trots att vi haft svårt att hålla igång dem, Valle var ju ganska dåligt musklad redan när han kom och de musklerna har han nästan tappat helt nu under vintern. Men nu är vi på gång att bygga upp båda hästarna, vi börjar ju lite sakta särskilt för Valles skull men så småningom kommer vi kunna se stor skillnad på hur våra pållar är byggda. Massa klättring och galopparbete + långa skritturer kommer göra susen. 

 

Har tänkt att ta en före-bild nu vilken dag som helst, så vi kan om en månad eller två ta en efter-bild och se om man ser någon skillnad :) Ska bli spännande :) 

 

 

 

 

 

Jag har egentligen aldrig tyckt mig vara rädd för uppsittningen eller något annat som har med hästar och ridning att göra, det har alltid varit för Ricos skull att vi började om med inridningen och tränade uppsittning mm. Men dessa ord i bakhuvudet har gjort att jag börjat tvivla på mig själv och börjat klandra mig själv, plötsligt känns det som att allt beror på mig, att allt är mitt fel. 

 

Jag har haft väldigt mycket problem överlag med att sitta upp på Rico. Jag kan inte i nuläget sitta upp själv på honom, och det har jag inte kunnat på väldigt länge. Jag måste ha hjälp. Främst av säkerhetsskäl och även på grund av att jag känner mig säkrare om någon står och håller i och håller emot sadeln. Många saker sitter fortfarande kvar i bakhuvudet på mig, saker som hänt, sådant som folk sagt. 

 

Jag hade inte tänkt låta andras åsikter påverka det jag gör och det jag tror på. Men det var ju lättare sagt än gjort. 

 

Uppsittningsproblemen har de senaste två åren varit en stor del av mig, av mitt liv och min vardag. Jag är stolt över min och Ricos resa, men jag vill inte att folk ska förknippa mig med hon som inte kan sitta upp på sin egen häst, hon med den knäppa hästen, hon som inte vågar, hon som inte satsar. 

 

Det räcker med mina egna tankar, mina egna ord. Jag behöver inte tryckas ner av andra också. 

 

 

När jag fick höra sådana ord för de första gångerna i mitt liv, så blev jag direkt inställd på attack. Jag skulle till varje pris bevisa motsatsen. Jag skulle bevisa att min och Ricos träning skulle komma att ge resultat. En dag skulle jag komma upp på honom igen och detta skulle bara vara en fråga om tid. Jag bestämde mig, och till slut klarade jag det. Men resan slutade ju inte där, fler ord som satte sig i bakhuvudet. Och nu är jag påväg att bevisa ännu en sak, att jag faktiskt kommer kunna sitta upp själv på Rico, jag tror att även detta bara är en fråga om tid. Ännu mer träning. 

 

Problemet är när man får höra samma sak flera gånger, det sitter nu som en cementklump i bakhuvudet. Till slut börjar man tro på dessa människor, och tillslut börjar man tvivla på sig själv. När detta händer mig blir min hjärna som förlamad. Om jag tänker för mycket på vad någon har sagt och hör de orden ringa i huvudet blir jag som blockad.

 

Jag tänker inte ljuga, varken för er eller mig själv. Jag tänker inte säga att allt är bra med uppsittningen nuförtiden. Det varierar faktiskt från dag till dag, Rico har sina dagar och jag har mina dagar. Just idag ska jag i alla fall ge en riktig jävla eloge till min häst. Alla dessa timmar (om man slår ihop alla gånger så blir det nog rätt många timmar) som jag har haft tålamod med Rico när han varit rädd, DET fick jag tillbaka idag av Rico. Han är verkligen att lita på i sådana lägen, när man själv tappar modet. Han har ett tålamod som slår alla andras med hästlängder. Min hjärna blev sådär blockad och jag kunde inte rent psykiskt sitta upp. Jag blev frustrerad, arg på mig själv. Jag hade varit redo att ge upp, men allt kändes bara så himla dumt att uppsittningsproblemen plötsligt bara berodde på mig. Rico visade i alla fall sin allra bästa sida utåt. Han var tålmodig och lugn och väntade tills jag var redo. Försök på försök, om och om igen. Tillslut satt jag upp då. Ibland undrar jag om han faktiskt förstår? Helt ärligt. 

 

Ord kan verkligen såra. Kanske tänker vi inte på det så mycket, även om det låter som en självklarhet när man säger det. Inte bara att man kan bli sårad av ord. Man kan brytas ner totalt. Jag tycker det är otroligt viktigt (även om det är väldigt svårt i praktiken) att tänka efter FÖRE man säger något. I alla lägen. Det som kommer ut ur din mun kan tolkas och låta annorlunda i någon annans öron. Det gör så ont att bli trampad på sin ömma tå. Orden kan sitta kvar i bakhuvudet länge länge. 

 

 "I have this thing inside of me that, when someone tells me that I can’t do something, I become obsessed with proving them wrong. If you tell yourself you can do it, you WILL do it." - Tyra Banks 

 

 

Blev så himla sugen på våren nu, bara för att snön kom tillbaka och jävlades med mig idag igen ;) Längtar efter att komma igång och träna och tävla igen. Att kunna lägga upp och planera ridpassen varje vecka utan att behöva oroa sig för att det ska bara för mycket snö för att göra si eller för isigt för att göra så. En hästägares vinter i ett nötskal (i varje fall de hästägare som inte haft tillgång till ridhus). 

 

Min plan nu är att komma ut och tävla igen lite. Med fokus på Rico. Tänkte börja lite sakta med ett par dressyrtävlingar, och jag ska inte planera in några hopptävlingar förrän jag ridit för lite tränare efter det långa vinter-hopptränings-uppehållet. Jag måste först känna efter hur vi ligger till nu med alla gamla problem med vägringar och bakskygghet osv osv. Å andra sidan brukar han vara riktigt fin och hoppsugen efter ett lite längre träningsuppehåll. 

 

Hela vintern har vi såklart försökt hålla igång båda hästarna, så de har inte tappat muskler eller kondition såvitt jag kan se. Valle var ju inte så vältränad innan vintern heller, men nu till våren ska det bli ändring på det ;) Bara det sista lagret is töar bort nu så man kan rida ordentligt ute ! 

 

 

 

 

När jag var mindre blev det under ett par år väldigt populärt med att börja på dans (pardans mest). Jättemånga av mina vänner började på dans och jag blev också intresserad. Tyvärr räckte varken tiden eller pengarna åt det eftersom både ridning och dans är väldigt dyra och tidskrävande sporter. Jag hade ju "ambitioner" att rida fler gånger i veckan på ridskolan och dessutom hade jag ju som många andra hästtjejer drömmen om en egen häst. Jag visste också att om jag hade börjat dansa så skulle jag en vacker dag behöva välja vilket jag ville satsa på, och ridningen var jag ju redan fast för. 

 

Ganska snart så slutade många på dansen igen, det var bara en trend som kom och gick haha. Några fortsatte och de är verligen jätteduktiga idag. 

 

Såhär i efterhand tror jag att det hade varit väldigt bra för mig som ryttare att gå på dans under en period. Jag tror det hade inverkat positivt på mig som ryttare, för dans och ridning har ju en del gemensamt ändå. Koordination, Balans, Bålstabilitet, Hållning mm. 

 

 

 

 

 

 

Nu är det snart en vecka sedan vi flyttade till Långängen och uppsittningsproblemen har varierat lite från dag till dag. Ena dagen är han lugn som en filbunke och man kan sitta upp direkt, andra dagen är han spänd igen och man får förbereda honom mycket inför uppsittningen och liksom ta ett steg i taget. Men jag tror ändå att uppsittningsproblemen nu är under kontroll. Och de dagar han är lite spändare så krävs det bara lite extra förberedelse så han får chans att avreagera sig och spänna av. Jag är inte längre orolig för att INTE kunna komma upp på honom en dag, jag vet att det alltid bara är en tidsfråga. Vissa dagar tar det längre tid än andra, men i och med flytten och den fria tillgången tycker jag ändå att han har skött sig väldigt fint rakt igenom under denna veckan. 

 

Såvitt jag kan se så verkar i alla fall hästarna trivas väldigt bra i nya stallet, jag tror detta kan bli jättebra. Särskilt nu till våren när man kan komma igång och rida och träna ordentligt. 

 

gammal bild

 

Jag fick en fråga om varför vi flyttade hästarna, och jag kom på mig själv att jag säkert inte berättat så mycket om detta. 

 

Ni som följt bloggen under en längre tid känner säkert till att vi stod på Enliden förut. I flera år har kommunen haft planer på att riva Enliden för att bygga skola där. Det är många som överklagar det beslutet om att riva stallet och bygga skola, särskilt de som bor i området som tyckt att stallet har givit en lite ute-på-landet-känsla. Men om kommunens planer går igenom så beräknas Enliden stå kvar i kanske ett år till. Vi skulle alltså kunnat stå kvar där i ytterligare ett år, men vi vill inte behöva panikflytta sedan för att vi blir utslängda liksom. 

 

Enliden är verkligen ett jättebra fint och välorganiserat stall, och jag trivdes som fisken i vattnet under de två åren vi hade hästar där. Hästarna trivdes också förstås. Men det blev nya regler och rutiner som var väldigt svåra att följa för oss, det blev mycket stress och vi blev låsta vid att rida vid speciella tider. Stallet passade oss inte längre. När folk som stått där en längre tid började röra på sig och flytta därifrån så kom det såklart in många nya på en gång, och det blev ganska rörigt ett tag där. Dessutom blir det bara sämre och sämre ridvägar i området då det byggs massor av nya bostäder osv. Nu till våren skulle också de sista ridbara ängarna bli fårhagar med strängt ridförbud. 

 

Eftersom vi vetat under en lång tid att Enliden planeras att rivas, så kände vi att det var bäst att börja leta stallplatser i god tid. En stallplats i stockholm är tillräckligt svårt att hitta, och nu hade vi ju två hästar. Två stallplatser i stockholm på ett stall som uppfyller en hel del krav - challenge accepted haha ! ;) Efter att ha åkt och tittat på en del stall, hittade vi Långängen. Vi ställde oss i kö där, och fick sedan två platser. 

 

Så huvudanledningen att flytta är ju att stallet planeras att rivas om ca ett år, och sedan var det flera små saker som gjorde att vi hellre flyttade förr än senare. När platserna på Långängen dök upp så kunde vi ju inte direkt tacka nej heller ;) 

 

Och här kommer ännu en sådan rubrik, hur många gånger har jag inte skrivit om våra uppsittningsproblem de två senaste åren ? 

 

Idag slog bakskyggheten till igen. I början när vi skulle sitta upp så var han ganska lugn. Han höll på att backa lite men gav sig efter en stund. När vi var redo att sitta upp blev det himla mycket spring och kvällsaktivitet på stallplan och på vägen. Några djur sprang omkring och skrek(?) på ängen och samtidigt började det blåsa och snöa mer. Rico blev spändare och spändare. 

 

Vi tragglade i en halvtimme ungefär, sedan blåste det upp och snöade ännu mer, vilket resulterade i en ännu spändare häst. Han trampade runt och backade och det var svårt nog att få foten i stigbygeln. Han "försvarar" sig med att spänna upp sig och inte stå stilla. När jag kunde ställa mig upp halvvägs i sadeln så nöjde jag mig för idag och gick med Valle och mamma på promenad. 

 

Så varför satt jag inte upp då när jag väl kunde ställa mig upp i sadeln ? 

 

Han var ju som sagt väldigt spänd och jag ville inte ställa alltför höga krav med tanke på dagsformen/dagshumöret.

Jag är inte längre rädd för själva uppsittningen eller när han håller på att krångla, för en period för ett tag sedan var jag faktiskt det. Men jag är rädd för att göra fel och på så vis göra saken värre. Idag tog jag det säkra före det osäkra och valde att inte försöka slänga mig upp på han när han var såpass spänd. Det fanns ju en chans att jag skulle kunnat lägga över benet utan några större problem, men det fanns också en liten risk att han skulle blivit skrämd och det skulle i sin tur lett till att både han och jag skylle blivit skrämda och fått backa bak igen i vår utveckling. Det fanns ju ändå en risk att vi skulle återigen blivit det där ekipaget som är lite smått rädda för varandra. 

Rädslan sitter inte i att ramla av eller slå mig, utan det handlar mer om konsekvenserna. Bakslagen, att behöva gå tillbaka till ruta ett igen och börja om med allt. 

 

Jag vill för allt i världen inte göra saken värre än den redan är. Därför gav jag mig för idag och laddar istället upp för morgondagen. Imorgon handlar det om massa påsträning/bakskygghetsträning, pepp, gott humör och tålamod. 

 

You are worth it. 

Gårdagens uteritt blev på Ricos rygg med sällskap av pappa och Valle. Red ju då med det nya fina schabraket + luvan :D 

 

Vi red en längre gaturunda som vi oftast inte brukar hinna runt på kvällarna. Aktiv skritt, jobbade Rico hela vägen :) 

 

Till saken, påväg hemåt red vi längs med en väg där det går bussar (den bussen går ganska sällan så inte ofta man möter den). Jag vet inte om jag nämnt det någon gång tidigare, men Valle inte är lika trafiksäker och kan bli lite skraj för stora bussar och traktorer, byggmaskiner mm, vilket det finns ganska gott om i det området. Den bussen som går där åker in på en gata och vänder sedan, så risken finns att man möter den två gånger på den sträckan, och det gjorde vi också haha. 

 

Den busschauffören ska ha massa respekt ! Han saktade ner till nästan stillastående när den åkte förbi, båda gångerna ! De flesta andra bilar som åker på den vägen schvishar bara förbi i högsta tillåtna hastighet (ibland ännu snabbare), och visar ingen hänsyn alls ! 

 

Vi har ju alltid haft den turen med Rico att han ändå är såpass trafiksäker, men nu när vi har Valle så blir man väldigt väldigt tacksam när bilister saktar ner och visar hänsyn, särskilt bussar som är så himla stora.  

 

Valle. 

 

 

 

 

 

 

Idag blåste det som attan ute, så trots det fina soliga vädret blev det lite småkallt att rida. När de värsta vindarna kom från sidan var jag lite orolig att jag skulle blåsa av hästen, haha !
   Tyvärr kunde vi bara skritta idag på lektionen. Volten var hård och isig. Vi försökte oss på att rida ner till ängarna men snön var lite för djup och hade fått sånnahär skaror eller vad det kallas. Det var alltså hårt på ytan, vilket inte är bra att rida i. 

 

Rico blev väldigt lösgjord och fin, och var väldigt lugn och avspänd hela passet igenom, trots att det blåste full storm ;) 

 

Vi gjorde det bästa av situationen och jobbade de i skritten så gott det gick, och hade lite teorisnack om senskador och olika underlag och lite allt möjligt. Jag är inte den som brukar klaga när det blir såhär, jag brukar göra det bästa av situationen och jobba hästen så gott det går ändå, men jag måste ändå säga att det känns ganska surt att inte ha tillgång till det nya ridhuset som kommunen byggt åt oss.  

 

I slutet på år 2012 var det sagt att ridhuskort skulle säljas i januari 2013 typ. Sedan blev det februari. Sedan skjöt de på det ännu mer. Nu är det mars och nu säger arrendatorn att endast de 24(?) hästarna som står i det nybyggda stallet får rida i ridhuset. Inga ridhuskort, inga ridhusavgifter för att få delta på träningar och lektioner mm. Min tränare vill inte stänga ute halva gruppen elever som brukar delta på lektionerna varje vecka. Men eftersom arrendatorn säger tvärnej till att "utomstående" ska få delta på lektioner (ens för avgift) så måste hon ha skrittlektioner på vår isbana till volt för halva gruppen av hennes elever, sedan ska hon alldeles efterråt vidare ner till ridhuset och hålla träning där. Hörde att de skulle hoppa idag. 

 

Såhär skulle det aldrig kunna bli i någon annan sport, så jag förstår faktiskt inte hur kommunen kan låta det vara såhär. En träningslokal (i detta fall ridhus) byggt av kommunen ska ju inte vara till för några av idrottsutövarna i kommunen, utan det borde vara för alla. Dessutom skulle det ju vara ett smart sätt för arrendatorn att finansiera stallet och ridhuset och anläggningen i sig, att låta "utomstående" utnyttja ridhuset mot en avgift. 

Och inte blir man nöjdare av att höra att ridhuset nästan alltid står tomt. Många kvällar när vi åker förbi där påväg till stallet har det till och med varit nedsläckt. 

 

Nåväl, får fortsätta göra det bästa av situationen. Får hålla igång mina hästar så gott det går, i skritt, den resterande delen av vintern. Det kommer ju förmodligen bli ganska isigt och halt nu framöver ^^. 

Bilden är inte från dagens pass :) 

 

 

 

I över två år har jag haft häst(ar), och under dessa två-snart-tre-år har vi stött på massor av motgångar och problem. Det har verkligen gått upp och ner hela tiden, och trots det har jag aldrig aldrig aldrig tappat modet och jag har aldrig ens funderat på att ge upp. Jag har brunnit för att fortsätta, träna och kämpa och traggla vidare med allt från bakskygghet vid både uppsittning och ridning, till avståndsbedömning i hoppning, vägringar mm. Inte förrän nu denna vintern (12/13) har jag tappat lusten att åka iväg till stallet och rida. Aldrig förut hade det känts så jobbigt, svårt och ovärt.
   Och inte gör denna årstiden saken bättre, den lilla extra dosen pepp jag skulle behövt i sådana tider regnade/snöade/blåste bort i vintervädret. Men, om jag någonsin i mitt liv skulle ge upp hästar och ridning - så ska det bestämt inte vara på vintern. Faktum är att nästan allting är svårare på vintern, på hästägarfronten. Men aldrig hittills har jag ens funderat på att ge upp, och en gnutta motgångar nu ska inte få mig att göra det. Jag tänker släpa mig till stallet varje dag, och fortsätta kämpa. Jag ska INTE ge upp nu. Vi klarar oss till våren, liksom.

Och denna bloggen har jag drivit aktivt sedan Oktober 2010. Det är ganska lång tid, och jag har nog aldrig haft någon bloggpaus eller funderat på att sluta blogga. Inte ens de perioder då jag fick 0 respons från läsarna, när statisitiken slog i backen och när jag hade tonvis med läxor och nationella prov och annan stress runtomrking. Inte ens då. Aldrig har jag tappat motivationen att blogga. Vissa dagar har gått segare än andra pga brist på inspiration eller tid, men aldrig någonsin har jag dragit mig för att starta upp datorn och publicera ett par inlägg här. Att fixa med, designa, och uppdatera bloggen har sedan Oktober 2010 varit en stor del av min vardag. Jag har under hela tiden, genom bloggandet, peppat mig själv och andra även i de svåraste tiderna. Bloggandet har faktiskt gjort ridningen och hästägandet mycket roligare.
   Inte kan jag heller skylla på gymnasiet, för så mycket plugg har det inte varit. Jag har helt enkelt inte alltid lust, tid eller ork att gå in på datorn överhuvudtaget.
   Det är fantastiskt hur mycket tid och energi jag lagt på denna bloggen. Att bygga upp den, designa, kategorisera, fota, skriva, marknadsföra och uppdatera osv osv. Bloggen finns till och med numera på facebook. 
   I hela mitt liv har jag älskat att skriva, det är något jag alltid varit "bra" på och verkligen brunnit för. Skrivandet har alltid varit en stor del av mig och det vill jag att det ska fortsätta vara. Jag har nu tänkt att ge bloggandet en till chans, en sista gång ska jag verkligen försöka och jag tror att det kommer bli väldigt bra. Det krävs bara att jag faktiskt sätter mig ner varje dag och GÖR det.

 

 

Sedan vill jag också be om ursäkt lite för att jag helt lämnade bloggens läsare i "sticket". Det är mycket runtomkring som tar energi från mig, men jag tror allt är på bättrinsvägen och ska verkligen ge allt nu. Det är dags nu för mig att lägga i en sista växel och försöka, för min egen skull och för er läsare. Några av er har följt mig från starten, när bloggen var 400px bred och inläggen bestod av ett par meningar med små allmänna stavfel + kassa mobilbilder. Mycket har förändrats.

 

 

Nu tar vi ricos.blogg.se till en ny nivå !

 

Det kommer dagar då jag undrar om jag och Rico verkligen är menade för varandra. Vissa dagar känns det som att han borde ha hamnat hos en bättre ryttare, en mer erfaren ryttare, för jag vet att han har kapaciteten att komma riktigt långt med "rätt" ryttare. Frågan jag ställer mig själv ibland, är om jag verkligen är den ryttaren ? 

 

Jag underksattar ofta mig själv, jag är rädd att sikta för högt av rädslan att inte nå dit i slutändan. Det är naturligt för oss, ryttare och alla andra människor, att tvivla på oss själva ibland. Oftast behöver man bara höra från någon utifrån att man "duger". Att man klarar det. Det får mig att se med nya ögon på mig själv, att få komplimanger och beröm från ens vänner, och från andra människor som man inte känner. Ibland behöver man bara få bekräftat utifrån att man faktiskt gör rätt, att man har gjort ett bra jobb med sin häst, eller ja, att man duger. 

 

Det är såklart viktigt att berömma sig själv mycket, men jag har märkt att komplimanger och beröm utifrån väger mer för mig. När jag är ute på träningar, tävlingar och pay and jumps, får jag ofta komplimanger om Rico. Och det betyder så mycket för mig, dessa komplimanger, för det betyder ju att jag har gjort ett bra jobb med honom. Han har utvecklats mycket sedan han kom till mig, även om vi fått mycket hjälp av tränare, så är det ju ändå jag som ridit honom regelbundet hela tiden. Jag måste börja ge mig själv lite mer cred för det arbete jag lagt ner. Och våga tro att vi är rätt för varandra. 

 

Men jag tror att alla vi överlag ger för lite komplimanger och beröm till varandra, man kanske tror att det inte skulle göra någon skillnad, men det är ju så enkelt egentligen att bara gå fram och säga något snällt. De komplimanger som väger mest för mig är de jag fått av främmande människor på träningstävlingar ocg träningar. Då har folk kommit fram och sagt något snällt, eller pratat med mina föräldrar på läktaren medan jag rider. 

 

Alla tvivlar ju på sig själv någon gång, och då krävs det bara att någon (du?) går fram och ger en komplimang. Det är inget konstigt alls och jag kan lova att det betyder mycket för den personen. Vi borde ge mer komplimanger och beröm till varandra, det är vi värda allihopa :) ! 

 

 

Jag är inte säker på om Ricos uppsittningsproblem beror på att han är bakskygg, eller om det är tvärtom, att hans bakskygghet beror på uppsittningsproblemen. I vilket fall som helst hänger de ihop med varandra, och i vilket fall som helst är Rico en bakskygg pålle, som behöver massa extra träning. 

 

Jag har hört från flera håll att man inte kan träna bort bakskyggheten helt, men jag har fått kvitto och bevis på att det ändå går att trubba av. Det handlar främst om att avdramatisera, och att även trubba av  flyktbeteendet eftersom det är flykten i sig som kan göra bakskyggheten farlig för hästen och ryttaren. 

 

Jag tränar Rico på flera olika sätt från marken och i sadeln, och det gör jag mest pga uppsittningen men även för ridningen i sig. Han kan tex bli rädd om man kommer i obalans i sadeln, tappar en stigbygel eller blir hoppad lite ur sadeln över ett hinder, och det tror jag hänger mycket ihop med själva bakskyggheten och även flyktbeteendet. 

 

"Påsträning" som jag kallar det, trubbar av både bakskyggheten och flyktbeteendet sålänge man gör rätt. Principen är enkel men själva utförandet kan vara lite svårt i början, det är viktigt att "belöna" i rätt ögonblick så man inte belönar ett felaktigt beteende. Det handlar om tryck och eftergift. Den här sortens träning gör jag nästan varje dag jag är i stallet och ska rida. Nu när vi jobbat med det såpass länge så tar det bara 5-10 minuter max, men i början måste man ha tålamod och gott om tid på sig om man ska göra det ordentligt. 

 

 "Pallträning", avdramatiserar bakskyggheten lite. Jag brukar stå på en pall, oftast vid sadelläget för det är där det behövs mest för Ricos del, brukar luta mig lite över ryggen på honom, klia honom på ryggen och vid manken för att lugna honom och stiga upp och ner för pallen rytmiskt. Ibland brukar jag också stå på en pall när jag borstar och pysslar med honom, för att han ska få chans att slappna av när jag är där uppe. 

 

Sedan, rent allmänt, är jag lite extra flaxig när jag slänger på täcken osv osv, och jag försöker succesivt göra fler saker själv uppe på honom, som att spänna sadelgjorden, ändra läder osv osv. Och det gör jag för att han ska bli van vid att saker händer uppepå ryggen på honom. Man får helt enkelt börja med små små saker, som att byta spöhand, rätta till hjälmen (för två år sedan kunde jag inte rätta till hjälmen utan att han blev skraj), och spänna sadelgjorden själv när någon håller i osv osv. Det är viktigt att gå långsamt framåt, och det är viktigt att ha tålamod och belöna både sig själv och hästen när man gjort framsteg. 

 

 

 

 

 

 

Tömkörningen har faktiskt stärkt Rico himla mycket ! Tyvärr är jag själv inte så himla skicklig på det, det var länge sedan jag gjorde det alls, och då tror jag inte det gick sådär jättebra heller haha. Men min mamma tömkör Rico ibland och då brukar han bli väldigt fin ! 

 

Den allra största förändringen i ridningen med just Rico, kände jag efter sommaren 2011. Pga uppsittningsproblemen kunde vi ju inte rida Rico på hela sommaren. Men vi ville inte att han skulle tappa muskler och kondition, eller för den delen bli knäpp av överskottsenergi, så vi lade upp hans träning så att han hölls igång hela sommaren. 

 

Varannan dag tömkörde vi honom i ridhuset, och varannan dag gick vi promenad ute med honom. På så sätt fick han hela tiden hålla igång och få en hyfsat varierad träning trots att vi inte kunde rida honom. Utöver det tränade vi honom även uppsittningsträning och trubbade av bakskyggheten två gånger per dag. Morgon och kväll. 

 

När vi tömkörde Rico jobbade vi ganska mycket i galopp, han fick gå mycket mer samlat än han gjort tidigare när vi ridit honom, och jag måste säga att det stärkte hans bakdel något otroligt. Det var galoppen jag märkte störst skillnad på, efter sommaren då vi började rida igen. Han hade fått en heelt annan kvalité i galoppen, med massa tryck i ! Och han orkade gå kvar i den galoppen också, hoppa hela banor i den galoppen. Han var verkligen kanonfin på de där första hoppträningarna efter sommaren. Jag trodde att vi skulle få börja om allting efter ett sådant långt riduppehåll, men istället hade vi fått en rejäl skjuts framåt. Och det kan jag tacka tömkörningen för. 

Som tidigare nämt så är jag inte sådär himla bra på att tömköra själv, eftersom jag gör det så sällan, men jag tycker det är ett ganska intressant sätt att träna hästen. Man får liksom chansen att se hur hästen jobbar, vilket jag sällan får då det oftast är jag själv som rider honom. Sedan, om man blir riktigt bra på att tömköra så finns det ju massvis med ridövningar som funkar lika bra från marken. Jag jobbade mest med upphöjda bommar, skänkelvikningar och varierade mellan rakt spår och volter när jag tömkörde själv.

 

Jag tycker själv att det är väldigt svårt att tömköra, men när jag hittade knapparna lite så var det faktiskt riktigt roligt också ! :) 

 

 

 

 

Något som jag tycker underskattas lite i ryttarens träning, är det mentala. Jag tränar ganska mycket utöver själva ridningen, konditionsträning och lite styrka (ridmusklerna), men jag jobbar också ganska mycket med den mentala träningen. Att ha en god inställning och peppa sig själv. Inte bara i ridningen utan även i vardagen. 

 

Jag försöker peppa mig själv, försöker hitta det positiva som kommer i allt negativt osv osv. 

 

Särskilt med Rico är inställningen viktig. Han kan ju vara lite speciell :) Så jag vet att jag som hans ryttare måste vara i en bra sinnesstämning med honom. Särskilt när jag ska rida/sitta upp. Jag måste ha tålamod och behålla lugnet om han skulle krångla en dag, för det händer ibland att han gör det. Men jag är ju människa, och även jag har dåliga dagar. Vissa dagar känner jag att det bara "fattas" att han ska börja krångla vid uppsittningen, för att jag ska bryta ihop helt. 
   I första hand undviker jag att ha sådana dåliga dagar ;) Men det händer ju ibland, man kan ju inte alltid vara på gott humör, och om jag  verkligen mår dåligt någon dag och känner att "stubinen" är kort så undviker jag att rida Rico just den dagen.

 

För att få en bättre inställning så umgås jag helst med folk som gör mig på gott humör. Jag undviker de som är negativa för det smittar bara av sig på mig. 
   Jag har också flera peppande citat sparade i mobilen, så om jag känner mig lite nere eller bara allmänt omotiverad någon dag så brukar jag läsa igenom de citaten, och jag tycker faktiskt det hjälper mycket ! 
   Och, för varje negativ sak som dyker upp i vardagen, tänker jag på något som är positivt. Jag försöker att inte lägga alltför mycket vikt vid det som är negativt utan jag försöker istället fokusera på vad som är bra. 

 

Till exempel, Rico har ju tappat en framsko. Det är inte bra alls. Men det är ju bra att han inte är öm eller är halt, och det är också bra att det är såpass bra snö ute nu så man kan rida honom "som vanligt" (lite lugnt dock) tills hovslagaren kan komma. Han behöver alltså inte stå/vila flera dagar i rad. 

 

Extra viktigt tycker jag är att försöka vara positiv och tänka framåt de dagar då tex uppsittningen krånglar eller om det är något annat i vardagen som går snett. 

 

"When life gives you a hundred reasons to cry 

Show life that you have a thousand reasons to smile."  

Det är så sjukt svårt att hitta en bra stallplats i Stockholm. Det finns massa bra stall och anläggningar såklart, men alltid är det något som är fel. Det är alltid något som inte känns bra, eller något som inte funkar för oss. En annan sak som försvårar det hela är att vi söker 2 boxplatser, och det brukar ju vara tillräckligt svårt att hitta 1. 

 

 

Eftersom två hästar blir dubbelt så dyrt kan vi inte betala flera flera tusen ber box, det funkar inte. Därför är priset viktigt. Hagar och ridmöjligheter, hagarna behöver inte vara överdrivet stora (vi har inte skyhöga krav) men det måste vara bra hagar, alltså små grus rasthagar (rutor) funkar inte för oss. Ridvägarna ska vara bättre än Enlidens (här är de verkligen inte bra så inte så höga krav där heller egentligen :P) och tillgång till något ridhus eller ridbana. Detta mest pga Rico, för att vi inte ska ge uppsittningsproblemen/bakskyggheten att komma och spöka igen. Rico måååste kunna röra på sig ordentligt i hagen och när man rider. 
Rutinerna, och människorna i stallet är också viktigt, trevlig stämning och trevliga människor, det ska ju vara roligt och kännas bra att åka till stallet. 
Tyvärr är det så att de flesta stallen vi hittat som är bra, passar oss och inte kostar skjortan, ligger för långt bort från oss. 30-40 minuter med bil enkel resa blir totalt mer än en timme extra i bilen per dag. 

 

 

 

 

Det var länge sedan sist jag red ut med sällskap, alltså annat sällskap än Valle + mamma/pappa. Förut brukade jag rida ut med både folk från Enliden och från grannstallen, men nu är det lite svajigt med uppsittningen igen och jag känner att jag inte kan tex bara bestämma en tid och ett datum och rida ut hursomhelst. För det är svårt att lova någonting med Rico, jag kan ju inte veta själv hur han ska vara från en dag till en annan. Ibland tar det två minuter att sitta upp, ibland tjugo. Om han någon dag skulle krångla, så tvingas ju personen jag tänkt rida ut med till att antingen tålmodigt stå och vänta tills jag kommer upp eller rida ut själv. Och då får ju inte jag något sällskap heller när jag är uppsutten och klar ;) 

 

Det är också svårt när man ska boka in lektioner för någon tränare som inte känner mig eller Rico bra, och som inte kan anpassa sig något liksom. De tränare som står mig närmast och jag tränar mest för, de vet ju hur Rico är och de kanske till och med kan hjälpa mig utifall att något skulle gå snett.

 

Men en grej som hände var när vi skulle åka till Balingsta och hoppträna för Niklas Haking (förra året tror jag). Då började Rico krångla med uppsittningen igen, han började backa när jag skulle sätta foten i stigbygeln, och när jag äntligen fick tag i den så började han sticka framåt. Jag blev riktigt skrämd av det, jag tror det var första gången problemen kom tillbaka efter sommaren 2011 då vi hade "löst" de. Lektionen hade redan börjat och där stod jag kvar på marken med en häst som var livrädd, egentligen blev jag inte så ledsen för att missa träningen, jag blev ledsen av att problemen åter igen var tillbaka och jag visste inte hur jag skulle hantera den situationen jag hamnat i. Men då tog sig Niklas tid att hjälpa mig med uppsittningen, han hjälpte mig steg för steg medan de andra red fram självständigt. Jag vet inte om han förstod själv hur mycket det betydde för mig, han hade en positiv inställning, lugnade både mig och Rico och hjälpte mig att rent psykiskt våga försöka igen, trots att minnet från när Rico hade dragit iväg vid uppsittningen fortfarande var "färskt". Jag minns inte exakt hur vi gick tillväga, men efter kanske 20 minuter så kom jag upp, och jag kunde vara med på resterande delen av hoppträningen. Blev lite mindre framridning för mig, och Rico var lite spänd, men han skötte sig fint och vi fick mycket bra tips och råd. 

 

Vet inte vart jag ville komma med detta inlägget ärligt talat, kände bara för att skriva av mig lite. 

 

 

När jag och Rico är på banan då är vi verkligen i vår egen lilla bubbla, omgivningen (tex åskådare och människor runt omkring) finns inte, det enda vi båda fokuserar på då är på vår uppgift. 

 

 

Jag är verkligen supernöjd och stolt över oss båda efter den senaste pay and jumpen som vi var på i Farsta. Men såhär i efterhand stör jag mig lite på läktaren/åskådarna. Jag tror att många av dem som satt på läktaren medan jag red läser bloggen eller kanske till och med känner mig sedan innan. Några av mina goda vänner ropade faktiskt peppande till mig när jag kom in på banan i ena klassen. Det betyder jättemycket, och det är skönt att bli påmind alldeles innan start om att ni finns och ni är underbara allihopa !! 
  I alla fall, det är inte er jag stör mig på, utan det är de andra på läktaren. De som inte läser bloggen, eller känner mig, eller känner Rico, alltså de som inte vet någonting om oss och dömer oss. När Rico är sitt bästa jag tror jag inte att man som åskådare märker av hur han är och kan vara. Jag tror inte att man som åskådare kan se eller ana hur otroligt mycket problem och motgångar vi haft. 

 

Av egen erfarenhet vet jag att folk på läktaren "gärna" tycker och tänker saker, och dömer ekipage efter att bara ha sett en start. Det kan ha varit ekipagets bästa eller sämsta start någonsin. Nu var ju detta bara en pay and jump så det var väl inte sådär jättemycket folk, inte som på tävling, men jag har faktiskt en film från en pay and jump i Botkyrka (där jag för övrigt for rätt in i det minsta/enklaste hindret på banan pga missförstånd) när pappa stod på läktaren och filmade och när jag lyssnade med ljud på så hörde jag vad folk sa på läktaren, och det var ganska intressant att höra. Större delen av filmen var det två tjejer som pratade, och jag hoppas innerligt att de inte menade allvar med det dem sa, de drog bland annat slutsatsen om att Rico blödde (?) någonstans och att det säkert var så att ryttaren (jag) slog honom. Som sagt, jag hoppas innerligt att de drev, dock verkade de väldigt seriösa när de pratade. 

   

Det var säkert flera i Farsta som reagerade på att jag saktade av mellan hindrena, gjorde halter och volter, hade en väldigt samlad/lugn galopp och att jag ständigt pratade med Rico. Eftersom det var en tröningstävling så tog jag allt i vårt eget tempo. Pga allt som hänt hittills så tar jag alltid det säkra före det osäkra, och jag är rädd att tappa kontrollen, det erkänner jag. De flesta som ser mig på pay and jumps och/eller tävlingar vet inte vad jag och Rico faktiskt har med oss i bagageluckan. Jag har utveckats något otroligt med Rico, och han har gjort mig till en mycket bättre ryttare och hästmänniska. Men han har också gjort mig fegare, försiktigare. Just för att han är som han är.

   Rico har lärt mig se saker mer positivt, jag har nästintill blivit tvingad att ha en bra inställning och ge gärnet, för om jag inte rider fullt ut hela tiden så utnyttjar han det direkt och försöker bestämma saker och ting själv. Ni som känner Rico och vet hur han är, eller kanske bara har följt denna bloggen under en längre tid, vet nog att han "gärna" skrämmer sig själv när han tar sina egna beslut ;)

   Rico har lärt mig att behålla lugnet i sådana situationer då en annan hade tuppat av, i sådana situationer som kan uppstå med Rico. Men, jag har blivit rädd att tappa kontrollen, jag har blivit rädd att råka skrämma honom, och jag är rädd att göra fel. Det är sådana här naturliga saker som jag sällan visar utåt, och det kanske är svårt att tänka sig, som åskådare ? 

 

Jag tar alltid det säkra före det osäkra, jag chansar inte. Jag tar det hellre lite lugnare hela banan runt och får något stopp då på köpet, än håller i manen och gasar på. För det sistnämda skulle aldrig funka för Rico. 

 

De på läktaren kan vara väldigt snabba att döma, men man måste komma ihåg att man som åskådare (om du inte känner ekipaget dvs) inte vet mer än det som man ser på banan just då. De vet inte varför jag gör som jag gör, och de vet inte att varje liten detalj i min ridning (varje liten extra skänkel eller förhållning), finns en bakgrund till att jag gör. De vet nog inte heller hur otroligt nöjd och glad jag är för varje hinder vi kommer över, trots att hindrena i detta fallet vara var en halvmeter höga. Och de vet nog än mindre varför. De vet inte vilken väg vi gått, och vad som hönt sekunderna eller minuterna innan vi kommer in på banan. Egentligen vet de ingenting om oss, de har bara de där två-tre minuterna på sig att bilda sig en uppfattning. Det är väldigt lätt att bara döma efter håren, men om man inte bara ser till ytan så kanske man inser att man istället borde berömma ekipaget ifråga. 

 

 

 

Till synes är vi nu åter på samma nivå som vi var på för ca 2 år sedan. 

 

Men, det är så mycket som hänt under dessa två år. Vi har gått från att rulla över 70-80cm banor utan problem, till att hoppa 90cm banor, till att hoppa 1m banor och enstaka 110 oxrar, till att kämpa oss över 50cm kryss och bara komma över bommar på marken, till att åter igen hoppa 70cm banor med blandade resultat, sedan fanns det en tid då vi knappt kunde galoppera då han blev skrämd - och än mindre hoppa, och så har vi gått från att hoppa 80-90 cm till att åter igen kämpa oss runt små banor 70cm. Vår resa har varit upp och ner, hela tiden. Jag har känt mig helt vilse på hans rygg, och så har jag också ibland känt att vi kanske faktiskt är menade för varandra. 

 

För oss är det inte höjden på hindrena som är viktigt, det betyder ingenting egentligen. Det är harmonin och samarbetet mellan hindrena som är det viktigaste och det är även där det svackat lite emellanåt under dessa två åren. Han har varit rädd för mig, och jag måste erkänna att jag under en tid var ganska rädd för honom också. Det var missförstånd som lades på andra missförstånd, in i hindret, under hindret, och över hindret. 

slutet av 2010/början av 2011 (bilderna går att förstora): 

 

slutet av 2012 (bilderna går att förstora): 

 

 

Dit jag egentligen vill komma, är att för någon som bara tittar på hoppbilderna/printscreen-bilderna ovan, verkar vi inte ha utvecklats alls under dessa två åren. Vi ser till och med ut att ha bara backat bak i utvecklingen, vilket vi faktiskt delvis har gjort, men det ligger så himla mycket mer historia bakom och vi har varit på alla möjliga olika nivåer och höjder. Det är lite lustigt med vår "utveckling", hur det kan gå så himla mycket upp och ner och att så mycket kan ändras från den ena dagen till den andra, det räcker med att han blir skrämd en gång så är vi tillbaka i ruta ett igen. Fast så ska man ju inte tänka förstås. All träning vi lägger ner på honom gör ju att vi förmodligen kommer kunna hitta tillbaka till samma "nivå" lättare/snabbare. Bakslagen kanske inte behöver bli så stora i framtiden, som de varit. 

 

Under tiden vi haft honom så har vi varit på väldigt många olika nivåer, ingen speciell ordning på bilderna, de kom lite hursomhelt ^^. Även dessa bilder går att förstora, genom att klicka på de :)