Tränsflugor
Något jag länge stört mig på är dessa "tränsflugor" (vet inte säkert vad de heter men det är så jag kallar dem) som åker omkring på tyglarna. Egentligen är de inte ivägen men de STÖR mig något otroligt, bara att de existerar. De är såklart jätteviktiga om man ska ha hjälptyglar såsom martingal, för att inte ringarna ska fastna i spännet vid bettet, men jag har inte martingal på Rico och jag kommer förmodligen inte ha det i framtiden heller.
I alla fall klippte jag bort tränsflugorna från en av mina bruna tyglar, de brukar jag ändå inte ha när jag hoppar för om han blir stark så glider tyglarna bara ur handen på mig (de är vanliga släta).
Och OM jag nu någon gång skulle ha martingal tex, så har jag ändå två-tre tyglar till som jag har kvar tränsflugorna på ;) Men nu har jag i alla fall ett par utan så jag slipper störa mig på det hela tiden :P
Bucas transportskydd
När vi skulle hämta Rico i Örebro, för cirka två år sedan, så hade vi med oss transportskydd från Hööks som tanken var att han skulle ha på sig när vi åkte hem med honom.
Grejen var den att de transportskydden var riktigt stela och hårda, och det var en hel procedur att bara få på framskydden. Rico var riktigt misstänksam mot dem. När vi skulle ta på bakskydden fick han panik och slängde sig runt i stallgången. Tillslut bestämde vi ändå att han skulle få åka hem utan bakskydden, men jag kan säga att jag var väldigt nojjig hela vägen hem (tre timmar med släpet). Som tur var gick allt bra men vi fick aldrig på honom bakskydden eftersom han fortfarande var lika rädd för de när vi testade igen hemma. Så vi sålde de begagnat till Ricos boxgranne och i samma stund sålde min tränare Therese sina gamla bucasskydd och de köpte vi då.
Bucasskydden passade Rico utmärkt, de är så mjuka (utan att säcka ihop förstås) också så det var inte en lika stor grej att sätta på dem.
Så dit jag vill komma är att jag tycker Bucasskydden var riktigt bra till Rico eftersom han var så himla rädd för bakskydden från Hööks, och jag rekommenderar starkt dessa transportskydd till hästar som är lite rädda om benen, alltså de som tycker det är obehagligt med transportskydden.
HIttade verkligen ingen bild på bucas transportskydd, inte på den gamla modellen i alla fall :)
Spring på idrottslektionen
Vi skulle springa häromdagen på idrotten i skolan. Inte bara springa, utan vi skulle försöka pricka in pulsen i olika nivåer. Alltså, i ett visst tempo tränar man kondition, i ett visst tempo tränar man hjärta och lungor osv osv. Sedan påminde vår idrottslärare oss att den mentala biten är minst lika viktig, det är den i all träning. Ganska intressant faktiskt.
Men, att bara springa non-stop tycker jag inte alls är särskilt jobbigt/ansträngande. Jag älskar faktiskt att springa ! Det var när man skulle tvärstanna sedan, efter ett antal varv, som jag nästan avled. Min hjärna forsatte liksom springa framåt och då mådde jag illa och blev snurrig. Men jag måste säga att jag återhämtade mig rätt snabbt, jag behövde bara "skritta" lite emellan ;)
Trots att jag var lite sjuk och hade svårt att andas (jag "lider" av svullna näsgångar .. och att man dessutom är täppt pga förkylning för inte saken bättre) så blev jag faktiskt riktigt motiverad av den där idrottslektionen. Jag blev motiverad att ta mig ut på elljusspåret igen och springa lite.
Nu vågar jag faktiskt ändå påstå att jag har en ganska hyfsad konditon, med tanke på hur den varit, men jag saknar elljusspåret lite och jag känner att jag borde återuppta springandet lite igen, nu innan det blir för mycket snö och kyla.
Faktiskt så tror jag nästan att man skulle kunna springa genom hela sitt liv, om man bara inte stannar. För det blir inte jobbigt egentligen förrän man stannar. Därför tycker jag det är bättre att bestämt hålla ett tempo hela vägen, och sedan sakta ner mot slutet och avsluta med en rask promenad, ungefär som att skritta av.
Brukar ni springa/träna något utöver stalljobbet och ridningen ? Vad är det som motiverar er ?
Vad händer med Ricos.blogg.se ?
En del har ju förändrats sedan jag skapade denna bloggen. En lite större grej som förändrats är ju att jag nu har två hästar, inte bara en. Flera av er undrar säkert hur det blir med denna bloggen, om jag ska byta namn osv osv ? Ärligt talat tycker jag mitt namn är ganska tråkigt, det var därför jag inte döpte bloggen till tex maddeandersson.blogg.se från första början. Jag vet inte, Madde Andersson känns inte som ett namn som fastnar i huvudet precis. Finns hundratusen andra i Sverige som heter Madde Andersson.
Jag tycker personligen Ricos.blogg.se är ett ganska bra namn, jag har länge jobbat på att "marknadsföra" det namnet och jag vill inte bara slänga bort allt mitt arbete nu. Men nu har vi ju en till häst, som heter Valle. Så lite fel känns det ju att bloggen endast är namngiven efter en av mina hästar. Men jag vet inte, jag har ingen större lust att byta bloggnamn överhuvudtaget, jag vet att man ofta tappar en drös med bloggläsare i och med namnbyte och det är inte något jag behöver nu ;)
Jag vet inte hur jag ska göra, jag kommer väl fundera lite till. Ni får gärna komma med era förslag !
Lustigt
Det är lustigt hur saker och ting bara kan vända på en femöring. Precis den stunden då allting går GALANT och man är riktigt LYCKLIG så vänder det och så är man nere i botten igen.
Just nu går det bara segt, det liksom nästan står stilla. Vi står och trampar på stället och vi kommer ingenvart.
Det första jag tänkte nu var att jag vill tillbaka. Men, jag vill inte tänka så. Jag vill framåt. Jag vill känna att allt slit faktiskt lönar sig och att vi kommer någonstans på vägen.
Jag längtar tillbaka lite till när allt gick sådär superlätt, när allt kändes så jädra bra och allt bara rullade på. Men jag längtar ännu mer tills vi är i toppen igen. Vi har klarat det en gång, vi ska klara det igen.
Nybörjarkänsla
Så sent som igår kände jag mig som en riktig nybörjare igen på hästryggen. I princip aldrig brukar jag vara osäker på hästryggen, inte ens (eller ska man kanske säga 'särskilt inte'?) när jag rider Rico. Men det kändes riktigt ovant att rida Valle, när jag är så van vid just Rico.
Igår red jag Valle första gången hemma, första gången med westernsadel (första gången med sadel överhuvudtaget för jag provred honom barbacka) osv osv. Han ska ha ridits engelskt i yngre dagar men nu är han 'omskolad' till western. Han är väldigt känslig i munnen så han lyssnar bäst på skänkeln, när man svänger, stannar, flyttar osv osv. JAG däremot är inte alls van vid westerntänket. Man kan ju tycka att det finns många likheter med western och engelsk ridning och det håller jag med om, men det ÄR svårt att släppa tyglarna och förlita sig på BARA skänkeln, svårare än jag trodde i alla fall.
Eftersom min första tur med Valle var en längre skrittur ute så fick jag ändå chansen att vänja mig vid westernsadeln och även vänja mig vid Valle. Måste erkänna att det var lite vingligt, han rör sig inte ALLS likadant som Rico ;) Men jag kunde inte sätta på autopilot och njuta av färden, jag var tvungen att TÄNKA när jag skulle svänga, TÄNKA innan jag stannade osv osv. Jag behövde tänka efter hur jag skulle göra för att Valle skulle förstå mig.
Eftersom jag inte alls har ridit mycket andra hästar sedan vi köpte Rico, så är jag i princip bara van vid HONOM. Efter att ha ridit Valle så inser jag hurpass bra jag KÄNNER Rico. Jag vet hur han reagerar på olika saker (även om han kan vara lite oförutsägbar), jag känner mig trygg med honom fastän även han kan ha tokigheter för sig. För grejen är den, att jag vet hur jag ska hantera det. Självklart dyker det upp nya saker lite då och då men jag lär mig hela tiden hantera Ricos situationer och därför är jag trygg med honom.
Jag kommer verkligen sträva efter att bli lika trygg med Valle, han är ju en lugn och trygg häst redan från början men man får inte glömma att även han ÄR EN HÄST. Även lugna trygga Valle KAN ju hoppa till för något eller bli skraj, även om det kanske inte kommer hända lika ofta som med Rico ? Alla hästar är olika, reagerar olika på olika saker osv osv, och jag ser fram emot att lära känna Valle och lära mig hantera även HANS situationer ! :)
Ryttarens utveckling
Tiden jag haft hittills med Rico har förändrat mig såå mycket som ryttare. Som person också, antar jag, men främst som ryttare.
För det första har jag blivit bättre på att rida. Nu inverkar jag bättre på hästen när jag rider och jag känner att jag hela tiden hittar fler knappar, jag har mer koll och vet hur jag ska göra. Jag rider kanske inte alltid så snyggt och prydligt, men jag inverkar bättre och det tycker jag är viktigt.
Men det är två saker som speciellt Rico har bidragit till. Dessa två saker kanske på ett vis säger emot varandra.
Men det är två saker som speciellt Rico har bidragit till. Dessa två saker kanske på ett vis säger emot varandra.
Jag känner i alla fall att jag blivit säkrare i mig själv i Ricos situationer, det vill säga situationerna som uppstår med speciellt Rico. Exempel är uppsittning, vägringar, tokhopp, och full sken över ridbanan. Jag vågar ändå lita på mig själv och på honom, och jag blir inte längre särskilt rädd när han tex skenar iväg, jag vet att det bara gör saken värre ändå. Istället kan jag hålla mig lugn och ta tag i situationen. Jag har börjat lära mig hur jag ska bete mig och hur jag ska handla när han gör så, så som han kan göra.
Men också så har mycket inträffat under de här snart-två-åren. Jag har åkt av Rico nio gånger hittills. Jag har alltid försökt lära av mina misstag, reflektera över det och många gånger har jag insett att jag kunde gjort annorlunda eller att det rent ut sagt var ryttarens fel (mitt fel) att det inträffade. För mig känns det bättre att veta att om det var mitt "fel", då kan jag lättare hantera det och jag slutar inte lita på Rico för att något händer. Jag vet hur han är, och jag känner att jag har ett visst ansvar att rida på ett visst sätt så att våra ridpass blir säkra för båda oss.
Jag försöker alltid se det positiva i det som händer, men det är ju svårt såklart och vissa saker fastnar i huvudet på en. Jag har blivit osäkrare på så sätt, jag gör allt på den säkra sidan och jag tar inga risker, eller chanser. Jag har främst blivit osäker i hoppningen, just för att de flesta av våra bakslag har varit på det området. Han har stannat på hinder, gjort tokhopp, dragit efter hindrena, varit snabb och stark ena dagen och seg som tuggummi andra dagen. Rico är inte konsekvent i hoppningen (eller i ridningen överhuvudtaget) och det gör att det blir svårt för mig att vara konsekvent i min ridning. Det skapar bara osäkerhet från båda sidor.
Med dessa ord skrivna ska jag byta om och ta moppen till stallet ! Idag ska det bli en dressyrlektion för Therese, tror vi skulle jobba lite extra med skänkelvikningar mm. Blir nog bra ! :) Kameran åker med, kanske kan ta någon bild på Valle i hagen :)
What doesnt kill you ?
På tisdagsträningen förra veckan så hände det nåt. Rico var spänd som en stålfjäder och riktigt bakskygg, värre än normalt. Han reagerade till och med när jag sträckte upp handen ovanför sadeln, och då kan ni väl alla förstå att man inte vill slänga sig upp direkt på honom när han beter sig så ? Men vi jobbade lite uppsittningsövningar, tyngde, böjde in huvudet, ställde mig upp ett par gånger i stigbygeln. Han fortsatte vara spänd rätt länge men han lugnade sig en aning efter en stund, men fortfarande spänd.
En sak jag reagerade på då var hur jag kände mig "inombords" liksom. De tidigare gångerna som det krånglat med uppsittningen har jag blivit rädd och velat bara ge upp, jag gav aldrig upp men ni anar inte hur mycket jag velat det.
Men den här gången var det annorlunda. Det kändes standard liksom. Jag kände mig lugn och säker även fast Rico var såpass spänd och på tårna. Jag tror mycket beror på att jag nu VET hur jag ska hantera honom. Visst, man kan inte göra särskilt mycket åt saken om han drar iväg när man är halvvägs över med benet. Men jag har fått lättare för att lita på honom, känna av hans sinnesstämning osv osv.
Lite luddigt kanske, blir lätt så när man skriver mitt i natten.
What doesnt kill you makes you stronger - det kanske verkligen stämmer ? Den här dagen kändes det verkligen så.
Framgång
Vägen till framgång ?
En smart person kanske tänker, att det är bara att gå i någon annans fotspår, i någon framgångsrik persons fotspår. Men det är inte så enkelt, det är inte bara att ta en väg, följa den och gå raka vägen till sitt mål. För alla är vi olika, vi måste alla gå våra egna vägar för att hamna rätt. Det finns så många vägar till framgång, om man väljer fel väg någon gång och kanske hamnar i en återvändsgränd, vad gör man då ? Man kan gå tillbaka och prova en annan väg. Vägen till framgång är inte en enda väg som man bara följer. Vi alla kommer gång på gång gå åt fel håll i vägskälet, kanske går man vänster istället för höger eller tvärtom. Vi kommer alla behöva backa tillbaka, kanske vända om helt.
Men den dagen kommer, då vi provat mängder med olika vägar, och tillslut hittat den rätta vägen till vår personliga framgång. För framgång är inte detsamma för alla, för någon är det kanske att tävla i OS och för någon annan handlar det om att tjäna mycket pengar, och sedan finns det dem som tycker att framgång bara är att leva ett lyckligt liv, med sin häst ? Än sålänge vet jag inte vad som är framgång för mig och Rico, det är något jag kommer lista ut på vägen dit.
Varför detta deepshit inlägg ? Jag har funderat lite, och insett att jag och Rico har provat så himla mycket olika sätt, metoder, vi har provat att gå flera olika vägar och hittills aldrig hittat helt rätt. När jag började hoppa med sporrarna kände jag att vi verkligen var på rätt väg, men vägen delar sig och nu vet jag inte vart jag ska. Så jag vet inte, jag känner mig rätt borta just nu. Men idag är det hoppträning och jag ska fortsätta prova mig fram och se vad som händer. Förhoppningsvis behöver jag inte flyga in i någon mer stolpe på ett bra tag ;)
Jag ger inte upp
Igår kring lunchtid flög jag av Rico för den nionde gången på våra snart-två-år tillsammans. Det är den femtonde gången jag trillat av hittills i mitt hästliv, om man räknar med alla hästar jag ridit. För vissa är det femton gånger för mycket, och sen finns det dem som tycker att det är en piece of cake ;)
När vi köpte Rico i Oktober för snart två år sedan, visste vi inte mycket alls om honom. Vi visste inte att det skulle bli såhär mycket problem med honom, men vi visste ju inte heller vilka otroligt fina minnen vi skulle få med honom. Det var mycket vi inte visste om Rico då, som vi vet nu. För jag vågar faktiskt påstå att jag vet att något har hänt honom. En sådan här genomsnäll häst kan annars omöjligt ha ett sånt här beteende. Något måste ha hänt honom, vid uppsittning och troligtvis även vid ridning överlag. Kanske har de som ridit in honom i Holland börjat för tidigt ? Gått för fort fram ?
En sak jag alltid undrat är om han är född bakskygg eller om det är pga något som hänt i yngre dagar, hur hade han då varit idag om någon annan hade ridit in honom ?
Jag har nog aldrig med egna ögon sett när han gör som han kan göra vid ridning/uppsittning, eftersom det oftast är jag som råkar ut för det, haha. En ryttare med väldigt dålig självkänsla skulle nog i detta fallet skyllt på sig själv och trott att det var hans/hennes fel och att hon/han är en dålig ryttare som råkar ut för detta gång på gång. Men sedan vi köpte Rico har jag som ryttare fått en mycket bättre självkänsla, jag vågar berömma mig själv när jag gjort något bra och vågar även erkänna mina brister. Jag skulle faktiskt vilja berömma mig själv för att ändå ha hållit mig kvar såpass många gånger, för i situationer som denna är det inte lätt. Jag har samlat mod till mig att sitta upp igen och igen och igen, efter sådana här situationer. För inte alla gånger har slutat med att jag välter stolpar, raserar voltstaketet eller slår bakhuvudet i stocken som ligger runt volten (även om det sistnämda tycks hända rätt ofta).
Jag vet också att Rico är en fantastisk häst, och jag vägrar ge upp om honom. Jag känner att jag ändå är på god väg att lära mig hantera hans situationer. Om jag bara skulle lägga ner allt så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag vet att denna hästen kan bli något riktigt bra av, jag tror bara att han behöver (mer) tid och träning. Han kommer nog aldrig bli en hundraprocentig nybörjarhäst som man kan slänga upp vem som helst på, men jag tror absolut han kommer kunna bli säkrare i sig själv och kunna lära sig att lite mer på ryttaren.
Jag gav inte upp då, och jag ger inte upp nu. Och jag kommer inte ge upp senare heller.
Spö och Sporrar
Det är nu mycket tjat om sporrar, jag vet. Men jag behöver (än en gång) rensa bland tankarna och bara berätta hur sporrarna har hjälpt mig och Rico i hoppningen. När jag började använda sporrar i hoppningen, för bara drygt en vecka sedan, så vände vinden. I snart ett år har hoppningen varit onödigt komplicerad, och det var väldigt länge sedan jag hade riktigt bra självförtroende och kände mig säker i hoppningen. Ibland gick det bra, men sedan var vi nere på botten igen nästa gång. Det gick upp och ner, svajade hela tiden, som en berg- och dalbana. Nästan så jag blev åksjuk på vägen.
Sporrarna löste det största problemet vi hade i hoppningen, nämligen vägringarna. När han tvekar behövs det inte särskilt mycket för att han ska hoppa ändå, men det lilla extra hade jag inte att ta till med. Rico var riktigt kaxig när vi började hoppträna tillsammas för snart två år sedan. Han var säker på hinder, hoppade ALLT man styrde på. Oavsett vilka toklägen vi kom i så försökte han alltid och gjorde sitt allra bästa. Men under tiden vi haft honom har både han och jag fått några rejäla käftsmällar på självförtroendet. Rico blev osäker och lite skrämd efter ett par missförstånd oss emellan, när jag damp ner i backen. Efter det började denna turen på berg- och dalbanan. Man kunde inte längre ta honom för givet, istället var jag tvungen att RIDA hela hela tiden. Sedan räckte ju inte alltid bara mina skänklar till för att övertyga honom. Jag började rida med hoppspö, och det gick till en början lite bättre. Men det hände ändå att han stannade, vilket ibland ledde till att jag åkte i backen.
Det fanns också perioder då han var för pigg/stark i hoppningen för att jag skulle kunna ha hoppspö. Då var det iförsej inte så mycket tvekan på hinder så jag slutade använda hoppspöet. Men känslan satt ju alltid kvar i mig, att han skulle stanna. Minsta lilla ynka tvekan från min sida var som att dra i handbromsen.
Kicki sa då på en dressyrlektion att hon tyckte jag skulle prova att rida med sporrar vid nästa tillfälle, för han gick inte fram för skänkeln ordentligt. Jag har ju inte kunnat ha något långt dressyrspö på honom heller, jag tror att den ligger i hans bakskygga zon ... Jag hade ju provat att rida med sporrar en gång förut på en dressyrlektion för Therese, men då gjorde han luftsprång (haha) så vi fick plocka av de mitt i lektionen. Då trodde jag att han helt enkelt inte gick att ridas med sporrar. På vissa hästar går ju inte det.
I alla fall tog jag på sporrarna igen på en dressyrlektion för Therese (efter att ha pratat med Therese och Kicki). Den dressyrlektionen gick inte jättebra för han var lite spänd och jag vågade inte rida som vanligt med sporrarna och blev då väldigt passiv i ridningen (vilket inte funkar med Rico). Jag hade dessa luftsprång i skallen och trodde att han skulle börja med det igen. Men det blev inga luftsprång ! Jag bestämde mig, efter att ha rådfrågat/pratat med Therese, att prova hoppa med sporrar.
Den hoppträningen var revolutionerande ;) Jag märkte direkt att det gick mycket snabbare/lättare att lägga till sporrarna innan hindret än lägga till ett hoppspö. Jag tror jag fick ett eller två stopp på hela träningen, och båda gångerna var ryttarmissar, jag red helt enkelt inte som jag skulle, men när jag gjorde det så hoppade han super ! Det gick verkligen kalasbra och där kunde man snacka om att få självförtroendet åter !
Brer på med denna bilden igen, det är den enda bra bilden som jag har på oss :P Tack Maja (majaahlsen.blogg.se) för den ! :D
Sparar till SIHS
Tiden går jättejättefort och i denna hastigheten är det snart inte långt kvar till Stockholm International Horse Show i Globen ! Jag ska åka med familjen Rudberg och Co, börjar bli någon slags tradition nu ! :P
En sak som är annorlunda i år är att jag varit duktig och sparat en slant till just Globen. Förra året hade jag inte alls mycket att handla för, och det resulterade i att jag var helt pank efterråt ^^ Förhoppningsvis kommer jag kunna fynda lite där i Annexet, utan att handla upp ALLA mina sparpengar ;)
Ska nog göra en lista, med saker som jag ska kika på/leta efter. Sedan blir det ju alltid några helt random spontanköp :)
En sak som är annorlunda i år är att jag varit duktig och sparat en slant till just Globen. Förra året hade jag inte alls mycket att handla för, och det resulterade i att jag var helt pank efterråt ^^ Förhoppningsvis kommer jag kunna fynda lite där i Annexet, utan att handla upp ALLA mina sparpengar ;)
Ska nog göra en lista, med saker som jag ska kika på/leta efter. Sedan blir det ju alltid några helt random spontanköp :)
Det är dock en hel del saker jag måste köpa nu, saker som inte kan vänta till Globen ! Faktiskt så har jag tänkt att åka en vända till Hööks imorgon, direkt från skolan. Kanske kikar jag in på Hoppla med, men det räcker annars gott och väl med bara Hööks ! :)
Det jag främst tänkt leta efter på Hööks är:
- Handskar (har pekat ut några i katalogen, men måste ju prova de först)
- Jodhpurs och shortchaps (helst i brunt)
- Svarta sporrskydd
- Nytt tredelat sötmalm-koppar-bett (det vi har nu börjar bli slitet/skavt)
- Tredelat bett med fasta ringar (horsepower Eggbett)
- Handskar (har pekat ut några i katalogen, men måste ju prova de först)
- Jodhpurs och shortchaps (helst i brunt)
- Svarta sporrskydd
- Nytt tredelat sötmalm-koppar-bett (det vi har nu börjar bli slitet/skavt)
- Tredelat bett med fasta ringar (horsepower Eggbett)
- Rem till westernbettet (vet inte vad en sådan kallas ...)
Annars så är det ju snart dags att köpa vinterridstövlar. Jag skulle vilja få tag i ett par i läder (alternativt syntetläder) i år ... i alla fall inte några mjuka, säckiga stövlar med något slags tygskaft som de jag har haft hittills. De funkar utmärkt till uteritter dock.
Och en ny hjälm bör snart inhandlas, har slagit i huvudet rätt rejält några gånger nu. Så det är nog dags att byta. Jag är ganska sugen på en sådan som jag har (Lamicell Master) fast i brunt/choko :P
Tankar
Jag tycker Rico är i himla bra form nu ! I vintras var det ju väldigt mycket is överallt, så vi kunde inte göra mycket mer än att skritta under en stor del av vinterhalvåret. Även om skritt i sig är väldigt bra så behöver man ju hålla igång hästen på andra sätt också. Ända sedan i våras har vi ju ridit honom väldigt aktivt, och det är ju det han är van vid nu. Han har en superbra kondis och är verkligen starkare i sig själv !
Snart kommer ju ännu en vinter och detta året ska jag verkligen försöka hålla igång Rico så han fortsätter vara i en superbra form och inte tappar massa kondis. Vi har ju ridvägar som man inte direkt kan skryta om, men jag har faktiskt sett nya möjligheter i våra inte-så-jätte-imponerande ridvägar. Det är ju mycket asfalt och byggmaskiner och det finns inte alls särskilt många ställen där man kan galoppera ute. Men vi har mycket skog, mycket klätterstigar, en helt del hårt underlag, och när det är torrt ute finns ju ängarna att rida på. De har tyvärr gjort min favoritäng till en fårhage, men det finns ju några till i området :)
För att göra ett långt inlägg lite kortare så vill jag bara ha sagt att jag verkligen borde ge det där lilla extra den här vintern, även om motivationen inte räcker till helt. Sålänge det inte är isbana eller en meter djup snö så kan man faktiskt göra rätt mycket här i området ! Vi brukar ju alltid ha snösulor också på vintern, så snön i sig är inget problem :)
Hur gör ni på vintern ? Har ni något tips på hur man kan hålla igång hästen under vinterhalvåret ? Eller ställer ni av hästarna ? Vet att det är många som låter sina hästar vintervila, men det är inget som skulle funka för Rico ;)
Mål och lite andra tankar
Ett långsiktigt mål jag har med Rico är att kunna tävla i hoppning och dressyr. Hittills har jag hunnit debutera lokalt med Rico i båda disciplinerna. Dressyren var en Lätt C - klass på min gamla ridskola. Vi genomförde ritten och jag red bara fel en gång ;) Så den debuten var rätt lyckad, särskilt med tanke på hur kort tid vi haft honom då. Lokala debuten i hoppning gick inte lika bra. Vi vägrade ut oss på första och andra hindret och efter det har det bara gått upp och ner på träning.
Efter den hopptävlingen började jag tvivla starkt på om det någon gång skulle bli möjligt att tävla i hoppning. I och med uppsittningsproblemet sommaren 2011 så trodde jag ett tag att vi aldrig någonsin skulle kunna åka iväg och tävla, i varken dressyr eller hoppning. Men den tvivlan jag hade förr är borta nu. Sedan jag började hoppträna med sporrar så föll poletten ner även i hoppningen. Vi behöver fortfarande en hel drös med självförtroende, förtroende för varandra och mer erfarenhet, men det känns ändå som att vi är på rätt väg nu !
En sak som är bra för mig och Rico är att vi inte behöver skynda på. Jag känner att vi kan ta det i vår egen takt, och ändå hinna med massor ! Han är ju "bara" åtta år så förhoppningsvis har vi många många fina år kvar tillsammans ! <3 :)
Valle däremot är ju lite äldre, inte så jättegammal men äldre. Det kunde ha varit ett problem om vi hade haft planer och ambitioner att tävla. Men om han inte visar sig vara en riktig stjärna i hopp/dressyr/western så tror jag inte vi har det. Kanske åker vi på några mindre tävlingar bara för skojs skull men tanken är nog att han mer ska bli en hemma-och-ha-roligt-med-häst. Med Rico fihar vi mycket begränsningar vad vi kan göra, han är ju som han är och man kan inte bara slänga sig upp barbacka och rida iväg på honom. Så allt det vi inte kan göra med Rico kommer vi göra med Valle :) Eftersom jag är den enda i familjen som kan rida Rico fullt ut, så kommer jag rida Rico mer när vi har Valle också, och mamma och pappa kommer rida Valle mer. Om ni fattar :P
Sporrar
Gick sådär alldeles lagom bra att hoppa idag ! Inte så awesome-bra att jag garanterat kommer bli besviken på tävlingen sen, men tillräckligt bra gick det för att jag skulle bli taggad och hoppsugen igen ! :D
Hade, som jag nämde i ridpassinlägget, sporrar i hoppningen idag. Och det kommer jag fortsätta med nu tillsvidare, för det funkar super på Rico just nu, han behöver den där sista övertygelsen innan hindret. Sporrarna har jag inte för att han är seg eller så, de är inte så mycket till för att driva på honom för att han ska gå snabbare utan det gör det bara lättare för mig att (avslappnat) kunna hålla om med skänkeln innan hindret. Det gör honom modigare. :) Hade aldrig innan trott att Rico skulle "gå" att ha sporrar på ens, pga hans underliga luftsprång han gjorde i våras när jag hade sporrar första gången på honom.
Så sporrarna kommer ersätta mitt glitter-hopp-spö. Tror nämligen inte jag behöver både sporrar och spö i nuläget, han är ju inte ovillig att hoppa direkt ;) Måste förresten smörja sporremmarna inom kort, de är ohyggligt stela och obekväma ;)
Olika tränare
Jag tycker det är bra att träna för flera olika tränare, inte så att man byter varje gång och aldrig rider för samma igen, utan att man har ett par stycken tränare som man växlar mellan. Alla tränare inriktar sig ju olika, de lägger upp passen olika, ser olika saker och tänker på olika vis.
De tränare jag rider för regelbundet varje vecka är Therese Berganäs och Kicki (vet inte vad hon heter i efternamn, vi säger bara Kicki :P).
Therese är min "huvudtränare", dvs den jag alltid vänder mig till om jag behöver hjälp och den jag rider "mest" för. Jag rider två gånger i veckan för Therese, en gång hoppning och en gång allround (då växlar vi mellan dressyr, markarbete och hoppning olika veckor). På hennes lektioner för vi mycket övningar och på sista tiden har vi också fokuserat mycket mer på sitsen mm.
Therese är min "huvudtränare", dvs den jag alltid vänder mig till om jag behöver hjälp och den jag rider "mest" för. Jag rider två gånger i veckan för Therese, en gång hoppning och en gång allround (då växlar vi mellan dressyr, markarbete och hoppning olika veckor). På hennes lektioner för vi mycket övningar och på sista tiden har vi också fokuserat mycket mer på sitsen mm.
Kickis lektioner är upplagda på ett annat sätt, eftersom det är privatlektion också, vi jobbar mycket på volt runt Kicki, alternativt på liten fyrkant. Då har vi mycket mycket fokus på sits, inverkan och hästens form och framåttänk. Vi jobbar mestadels i trav.
Jag har flera tränare som jag gillar och som jag tränar för ibland, men inte regelbundet, så som Lina Arvidsson, Andreas Tegesjö och Toini Petterson.
Jag tycker det är viktigt att träna hästen på olika sätt, så man får mångsidig träning. Och det får man om man tränar för olika tränare som gör på olika sätt.
Hur gör ni med tränare ? Har ni en som ni alltid rider för eller har ni flera ? :) Vilka ?
Min roll i enlidens usek
Enliden är en relativt liten klubb/förening men vi har faktiskt en aktiv usek ! Vi har möten varannan vecka och bestämmer gemensamma aktiviteter tillsammans :)
Min uppgift i Enlidens Usek är att göra s.k usekpapper (agenda/dagordning, protokoll) och ta med till mötena. På mötet skriver jag ner vad vi pratat om och lägger sedan upp protokollen på hemsidan. Den där allra sista biten har jag varit lite dålig med, papprena ligger mest hemma och skräpar nu ;)
Sedan har jag också hand om Enlidens hemsida (tillsammans med några vuxna), jag går in och lägger in aktiviteter i kalendern, fotar på aktiviteterna och ser till att bilder kommer upp på hemsidan osv osv.
Framtid
Min framtid just nu är dimmig, suddig, oklar. Om jag sträcker ut handen så ser jag den inte. Har himla massa frågor som ingen kan svara på, för ingen vet säkert. Känns som att allt bara hänger i luften just nu. Jag bara står och väntar på beslut som ska fattas, inte mina beslut. Jag står bara stilla, vet inte om jag kan gå åt höger eller vänster ? Jag vill inte råka gå fel.
Ländtäcke
Som ni vid detta laget förmodligen vet så är ju Rico en bakskygg häst. Och om ni inte visste det så vet ni i alla fall det nu, hehe ;) Det gör i alla fall att han lätt blir skrämd för saker högt uppe, bak på rumpan och på ryggen och på halsen tex. Egentligen allt bakom öronen. Det är något vi hela tiden jobbar med att trubba av, även om det kanske aldrig kommer försvinna helt.
Så när hösten och vintern kommer så ska vi ju börja använda ländtäcke igen. Rico har ett riktigt bra reflextäcke från Horze som är "typ" figursytt bak, aningen kvadratisk, som för att den inte lika lätt fladdrar och blåser upp. Tyvärr är det täcket inte fodrat utan det är bara ett tunt skal, det kanske är regntätt men inte mer än så. Därför funkar inte det ländtäcket för de kyliga dagarna. Vi har därför en drös med andra ländtäcken som inte är lika "Ricoanpassade" men de får funka ändå helt enkelt. Dessa täcken måste vi vänja honom vid så han inte får spelet när vi en regnig och blåsig höstdag plötsligt rider ut med ländtäcke. Just för att han är bakskygg så kan han ju bli väldigt skrämd om det blåser upp bakifrån.
Tänkte nog ta och longera honom på volten med ländtäcke här någon dag, bara så han får reagera av sig på det ;) Förmodligen kommer det gå jättebra, men om han skulle bli skrämd första gången (för detta året) så står jag hellre på marken än sitter på, för annars om jag hamnar i obalans kan han ju bli rädd för mig också och det gör bara saken värre ! Så om jag låter honom ha ländtäcke ett par gånger nu under hösten, på volten och i stallgången, så blir det nog ingen big deal när vi ska ut och rida med det sedan till vintern ! :)
Min och Ricos tävlingsdebut 2011
Min och Ricos lokala tävlingsdebut i hoppning ägde rum i Botkyrka, hösten 2011. Den debuten gick käpprätt åt skogen ! Bara för att det var halloweentider så tyckte tydligen banbyggarna att det skulle vara himla skoj att sätta upp lite spöken och grejer på banan. Rico var lite spänd när vi skulle sitta upp och så, men sen var han jättefin och positiv på framridningen och framhoppningen. Vi fick stopp på framhoppnings-oxern ca två gånger men när jag tog om det gick det bra. Det var himla rörigt med folk bakom hindrena osv osv.
Väl inne på tävlingsbanan var planen att jag skulle galoppera igång honom hela vägen bort till andra sidan ridhuset och sedan fånga upp honom på kortsidan och sätta bra med tryck i galoppen mot första hindret (som skulle hoppas mot utgången). Det första Rico gjorde när han kom in (ekipaget som startade innan skulle precis hoppa då) var att slänga sig två-tre gånger för ett SPÖKE de hade ställt upp snett bakom det första hindret. När han såg det spöket kopplade han bort ALLT, han tog varken skänkeln framåt eller förhållningar. Så mot första hindret hade Rico 0 tryck i galoppen och 0 bjudning överhuvudtaget. Första gången jag styrde mot hinder 1, som var en oxer, så stannade han FLERA METER innan, för att han skyggade undan för SPÖKET de hade satt upp alldeles bakom hindret. Andra gången jag styrde mot hinder 1 stannade han någon meter närmre men vågade ändå inte hoppa över till spökets sida. Då red jag för hela slanten mot mitt tredje försök på hinder 1, för det vore ju riktigt surt att bli utesluten på första hindret. Då hoppade han faktiskt, motvilligt och spänt. Då landande han i obalans och i korsgalopp/fel galopp (minns inte säkert) och han tappade galoppen fram till hinder 2 och där kom det tredje och uteslutande stoppet.
Rico fick ju då en slags "belöning" när han vägrade på hinder och fick gå ut från det där läskiga stället med spöken bakom hindrena, så jag tror att han kopplade det direkt att om han stannar på hindrena så slipper han. Efter den tävlingsdebuten började Rico vägra på hinder, mer och mer. Det hade han aldrig i sitt liv gjort förut. Han var en sådan häst som hoppade i alla lägen, och då menar jag verkligen ALLA. Det ledde till flertalet avramlingar som tärde något enormt på bådas självförtroende och sedan dess har det aldrig gått riktigt på räls.
Nu, ungefär ett år senare, har han i princip "slutat" vägra på hinder, i alla fall utan anledning. Men han har ju kommit på att han har ett val. Han kan antingen stanna eller hoppa. Det kan bara om jag inte rider tillräckligt engagerat, om vi har för dålig galopp mot hindret eller om det blir något fel med avståndet. Då vet han att han kan välja att stanna, han vet hur man gör nu. Förr gjorde han alltid det bästa av situationen, man kunde alltid lita på att han skulle försöka. Jag tror dock att han börjar bli bättre nu, jag har ju börjat få koll på hur jag ska rida honom i hoppningen.
