Jag har trillat av Rico 3 gånger nu (tror jag ?)

1:a gången:
Var ganska tidigt sedan vi fick honom, alldeles när snön kom. 
Tog en galopp på ängen, galoppen blev race (Rico drog) Efter många varv tappade jag stigbygeln. Då blev det sken (han var fullständigt LIVRÄDD för flaxande stigbyglar) 
Tillslut gled jag av i ett hörn, landade mjukt i djupsnön i alla fall.
Jag blev inte rädd för att galoppera ute med honom efter det, men gjorde det inte heller förrän snön smälte bort. 
Han blev varken spänd eller rädd efter denna gång

2:a gången:
I vintras, på en hoppträning i Husby.
Cathrine Persson, som jag red för, höjde en oxer ganska rejält (på den tiden var det väldigt högt, kan det ha varit 90cm ?). Då var Rico mycket orutinerad så han kom totalfel och jag kom i obalans, och obalans har han alltid varit "rädd" för. Han drog iväg längs med långsidan, jag slog in i sargen och landade på huvudet på marken och fick typ 1min minneslucka (minns inte ännu vad jag gjorde alldeles innan det hindret, tyvärr filmades det inte heller så går fortfarande och undrar !) Men tydligen ingen hjärnskakning.
Rico brydde sig inte alls när jag satt upp igen, stod snällt som ett lamm, inte heller när jag hoppade ett litet kryss som avslut (Cathrine trodde det var hjärnskakning eftersom jag inte mindes vilken övning vi gjorde innan oxern och jag landade på huvudet/nacken) så hoppade bara ett litet kryss innan jag avslutade, så jag inte skulle bli rädd eller ngt)
Men denna gång fick det små konsekvenser, nästa gång vi var där var han jättespänd vid den hörnan och långsidan som jag ramlade av. Också blev han mycket mer springig i hoppningen, förr rullade han bara på i sin vanliga galopp men efter det så kändes det som att jag inte hade någon kontroll alls. Dock kunde jag använda den snabbare galoppen att korta upp honom och samla när jag lärde mig RIDA honom !

3:e gången:
Denna gången har jag inte berättat om ännu, eftersom det är en helt annan slags avramling och den hade mycket större konsekvenser eller hur man nu ska säga. Detta skedde igår, 22/6. Mamma red en stund i skogen som uppvärmning, sedan satt hon av och på några gånger för att han inte skulle spänna sig varje gång. Då trodde Rico att han hade blivit riden flera gånger den dagen, så han trodde väl att jag var alldeles galen som också tänkte rida. Han började med att bara snurra runt, satte rörelsen i system så varje gång jag lyfte upp foten började han snurra och spänna sig. DÅ "dummade" han sig bara, han ville helt enkelt slippa arbetet. Men det resulterade till att när jag väl satt upp så hann jag inte mer än nästan sätta bortre foten i stigbygeln innan han flög iväg.
   Jag såg bara hur han försvann under mig, bort från mig, han vek ihop rumpan och tryckte in den under sig som för att ta sats. Det gick så fort så jag vet inte riktigt vad som hände. 

Eftersom jag har försökt förtränga det här minnet (för att jag inte ska minnas och gå å tro att han gör detsamma nästa gång) så har jag ingen aning om vad som hände. Jag tror jag landade på fötter, bakom honom. Jag har ju inte slagit mig någonstans så jag utgår från det. Men det enda jag kommer ihåg riktigt väl är att jag såg att han försökte att inte göra illa mig, han liksom försökte att inte sparka mig eller något liknande.

Skillnaden mellan denna gång och tidigare gånger är att han inte försökte få av mig de två första gångerna, men nu senaste gången så gjorde han sånt besvär för att jag inte skulle komma upp. Och när jag väl var uppe så såg han till att jag snabbt som attan kom ner igen.

Problemet med mig är att jag tänker för mycket, en mening som ofta kommit upp i mitt huvud är: "Jag kan inte ens rida min egen häst". Jag vet att jag är riktigt hård mot mig själv men jag kan inte hindra det jag tänker, eller hur ? Ibland är det riktigt skönt att bara skriva av sig som här, spelar ingen roll om ingen läser.

Jag hoppas någon förstår skillnaden och anledningen till att jag har gjort en sådan stor grej av denna "lilla" avramling. Han har aldrig varit rädd eller betett sig såhär när jag skulle sitta upp, jag försöker vara positiv och se framåt men när man ser rädslan i hästens ögon så vill man bara ge upp, vill inte riskera att samma sak händer igen för han blir räddare och räddare för varje gång, det är ett tydligt mönster.

Kan vara en något osammanhängande text, klockan är 23.37 och jag är jättetrött (detta är tidsinställt).