Our story
I Juni 2011 flyttade vi Rico till vårt landställe i Örebro, över sommaren. Där blev det nya rutiner, nya människor, nya hästar och eftersom han fick gå i egen hage blev den "på köpet" mindre än den han har hemma. Den byn är ett riktigt BROMSHÅL, det är helt galet vad mycket broms och mygg som surra runt i hagarna. Så första dagen fick alla hästarna gå in tidigt (eftermiddag), på grund av bromsen.
Det var inte bara av en anledning det blev som det blev, det var flera små saker som spelade in. Vi har till exempel märkt att Rico har varit lite smått känslig för miljöombyten, nya människor, rutiner osv osv. Dock trodde vi inte DÅ att det skulle göra så hemskt mycket, han har ju flyttat förr liksom.
Min tanke var att han skulle få vila de två första dagarna (dagen vi åkte och dagen efter), så han fick lugna sig lite och få se sig om lite först. Men, av en anledning jag inte kommer ihåg, så ville mamma rida redan dagen efter. Det gick bra i alla fall.
Dagen efter, dvs dag 3 i Örebro, skrittade jag en kort vända i skogen, samt travade fem minuter i ridhuset, som uppvärmning till tömkörningen.
Det var inte förrän dag 4 vår värld gick itu. Han drog iväg när mamma var påväg upp, drog bort på vägen och jag fick springa och hämta honom. Mamma prövade igen att sitta upp igen i ridhuset och det gick bra men han var spänd som en stålfjäder. Men han lugnade sig, sen satt mamma upp en gång till och då försökte han dra igen men jag höll i honom då så han kom ingenvart.
JAG hade aldrig någonsin haft problem med att varken sitta upp eller rida Rico, mamma däremot hade haft problem i själva ridningen och därför var hon lite spänd när hon skulle sitta upp, rida mm. Men intet ont anande planerade jag att hoppa några skutt i ridhuset dag 5, jag trodde ju att det där "fjanteriet" var en sak mellan honom och mamma så jag tänkte bara rida på som vanligt så han fick sin motion ändå, typ.
Först skrittade mamma honom i skogen en vända som uppvärmning, sen skulle vi byta i ridhuset och det var väl ungefär droppen över bägaren (?) så han trampade runt och ville inte stå stilla, sen när jag väl kom upp så drog han iväg och jag åkte i backen på något sätt. Jag vet inte om det är att jag förträngt det på något vis, men jag minns inget mer än det. Jag tror jag landa på fötter för jag hade inte ont någonstans efterråt ... Eller aa, antingen det eller så slog jag i skallen vääldigt hårt så jag fick någon minneslucka för jag kommer verkligen inte ihåg.
I alla fall, det var då det började alltihopa, efter det kom vi inte upp på honom. Vi kunde inte mer än lyfta ena foten en aning (upp mot stigbygeln) innan han försökte dra. JAG trodde det var kört, han var så RÄDD och allt kändes bara hopplöst. Det kändes overkligt. När man drömmer en mardröm brukar man ibland vakna så fort man inser att det inte är på riktigt, nästan som att man kan välja att vakna ? Men detta var som i en mardröm när man vet att man drömmer men man kan ändå inte vakna, om ni förstår ?
Vi tog i alla fall hjälp av en tränare vid namn Cissi som har kommit till vårt landställe tidigare år och hjälpt oss med tömkörningen med vår förra sommarhäst. Hon hade en del unghästerfarenhet och föreslog att vi skulle börja om från början, med andra ord rida in honom på nytt. Uppsittningsdelen menar jag då.
Detta tog dock mycket mycket längre tid än det skulle tagit för en unghäst, utan dåliga erfarenheter.
Cissi kom varje vecka och hjälpte oss att komma vidare i vår träning.
Detta hände då i mitten av Juni, och 24 augusti kunde vi äntligen sitta upp igen (en tid efter vi kommit tillbaka till stockholm och enliden). Min pappa rider ju Western, och hans tränare Eva (som ni hört en del om tidigare på bloggen, i flera sammanhang) r bra på problemlösning med hästar och jobbar mycket från marken med dem. Hon hade med sig en kille som kunde sitta upp först på honom, "kanonmat" kallades han ^^ Vi tränade en del s.k påsträning innan, för att trubba av hans bakskygghet och så han blev lite trött i huvudet.
Och gissa om han var svettig efter detta ?
Det gick i alla fall bra och både Axel, som killen hette, mamma och jag. Sedan dess har vi ridit Rico som vanligt igen.
Han hade nog varit REDO för uppsittning i ett par veckors tid innan, men varken jag eller mamma ville chansa så vi tog dit Eva och hennes "kanonmat" Axel som hjälpte oss ta det första steget.
Och jag är dem evigt tacksam.
Det var inte bara av en anledning det blev som det blev, det var flera små saker som spelade in. Vi har till exempel märkt att Rico har varit lite smått känslig för miljöombyten, nya människor, rutiner osv osv. Dock trodde vi inte DÅ att det skulle göra så hemskt mycket, han har ju flyttat förr liksom.
Min tanke var att han skulle få vila de två första dagarna (dagen vi åkte och dagen efter), så han fick lugna sig lite och få se sig om lite först. Men, av en anledning jag inte kommer ihåg, så ville mamma rida redan dagen efter. Det gick bra i alla fall.
Dagen efter, dvs dag 3 i Örebro, skrittade jag en kort vända i skogen, samt travade fem minuter i ridhuset, som uppvärmning till tömkörningen.
Det var inte förrän dag 4 vår värld gick itu. Han drog iväg när mamma var påväg upp, drog bort på vägen och jag fick springa och hämta honom. Mamma prövade igen att sitta upp igen i ridhuset och det gick bra men han var spänd som en stålfjäder. Men han lugnade sig, sen satt mamma upp en gång till och då försökte han dra igen men jag höll i honom då så han kom ingenvart.
JAG hade aldrig någonsin haft problem med att varken sitta upp eller rida Rico, mamma däremot hade haft problem i själva ridningen och därför var hon lite spänd när hon skulle sitta upp, rida mm. Men intet ont anande planerade jag att hoppa några skutt i ridhuset dag 5, jag trodde ju att det där "fjanteriet" var en sak mellan honom och mamma så jag tänkte bara rida på som vanligt så han fick sin motion ändå, typ.
Först skrittade mamma honom i skogen en vända som uppvärmning, sen skulle vi byta i ridhuset och det var väl ungefär droppen över bägaren (?) så han trampade runt och ville inte stå stilla, sen när jag väl kom upp så drog han iväg och jag åkte i backen på något sätt. Jag vet inte om det är att jag förträngt det på något vis, men jag minns inget mer än det. Jag tror jag landa på fötter för jag hade inte ont någonstans efterråt ... Eller aa, antingen det eller så slog jag i skallen vääldigt hårt så jag fick någon minneslucka för jag kommer verkligen inte ihåg.
I alla fall, det var då det började alltihopa, efter det kom vi inte upp på honom. Vi kunde inte mer än lyfta ena foten en aning (upp mot stigbygeln) innan han försökte dra. JAG trodde det var kört, han var så RÄDD och allt kändes bara hopplöst. Det kändes overkligt. När man drömmer en mardröm brukar man ibland vakna så fort man inser att det inte är på riktigt, nästan som att man kan välja att vakna ? Men detta var som i en mardröm när man vet att man drömmer men man kan ändå inte vakna, om ni förstår ?
Vi tog i alla fall hjälp av en tränare vid namn Cissi som har kommit till vårt landställe tidigare år och hjälpt oss med tömkörningen med vår förra sommarhäst. Hon hade en del unghästerfarenhet och föreslog att vi skulle börja om från början, med andra ord rida in honom på nytt. Uppsittningsdelen menar jag då.
Detta tog dock mycket mycket längre tid än det skulle tagit för en unghäst, utan dåliga erfarenheter.
Cissi kom varje vecka och hjälpte oss att komma vidare i vår träning.
Detta hände då i mitten av Juni, och 24 augusti kunde vi äntligen sitta upp igen (en tid efter vi kommit tillbaka till stockholm och enliden). Min pappa rider ju Western, och hans tränare Eva (som ni hört en del om tidigare på bloggen, i flera sammanhang) r bra på problemlösning med hästar och jobbar mycket från marken med dem. Hon hade med sig en kille som kunde sitta upp först på honom, "kanonmat" kallades han ^^ Vi tränade en del s.k påsträning innan, för att trubba av hans bakskygghet och så han blev lite trött i huvudet.
Och gissa om han var svettig efter detta ?
Det gick i alla fall bra och både Axel, som killen hette, mamma och jag. Sedan dess har vi ridit Rico som vanligt igen.
Han hade nog varit REDO för uppsittning i ett par veckors tid innan, men varken jag eller mamma ville chansa så vi tog dit Eva och hennes "kanonmat" Axel som hjälpte oss ta det första steget.
Och jag är dem evigt tacksam.
Kommentarer
Postat av: Sara
UNDERBAR häst du har!! :D
Bloglovin' byte?
Kram!
Trackback
