Mod brukar man säga är att våga göra något man är rädd för, våga övervinna en rädsla. 

Det är skillnad på rädsla och vardags-fobier. Man kan ha en sjuklig fobi, som tex att man är livrädd för brandbilar (vilket då är väääldigt sällsynt). Men det jag kallar vardags-fobier är en helt annan sak. Jag har vardagsfobier som att jag blir väldigt nojjig och går runt på tå och tänder alla lampor när det är mörkt osv - jag är mörkrädd med andra ord. Det var ett exempel.

Att övervinna en RÄDSLA är bland det svåraste som finns, rent psykiskt. Jag HAR gjort det så jag VET att det går.
Jag övervann min rädsla att sitta upp på Rico, och man kan väl säga att även han övervann sin. Vi var båda rädda, för varandra, för situationen, för konsekvenserna. Rico blev REDO tidigare än mig, men när han var redo sa den del av mig NEJ. Den delen av mig hindrade mig från att rent fysiskt ta mig upp på hästen. Minnet av när han drog satt för djupt.

Tänk dig själv, när en del av dig säger JA och längtar DIT, och samtidigt en del av dig säger NEJ och hindrar dig från att ta dig DIT. Det är DÅ det är svårt att övervinna sin rädsla. När en tvekan uppstår som bara växer sig större för varje dag. Det tog ju en hel sommar för oss att få bukt med det här problemet, den sommaren fick det här minnet på sig att FÄSTA sig, klamra sig fast och bli starkare.

När jag försökte sitta upp dagen efter han hade dragit i början av sommaren 2011, så bara trampade han omkring NERVÖST och började backa, snurra osv osv så fort jag lyfte benet mot stigbygeln. Om jag hoppade efter han på ett ben så blev han rädd, men om jag tog bort foten när han flyttade sig så skulle han ju fått sin "belöning" dvs att det som var läskigt försvann när han flyttade sig ifrån det. Så vad jag än gjorde blev det fel. Efter kanske 40-50 minuters tjaffsande stod han still, jag kunde sätta foten i stigbygeln och troligtvis också sitta upp. Men en DEL av mig gjorde det omöjligt, det var den osäkra delen som sa nej. Den delen som var rädd och inte vågade.
   Det är den mest besegrade känslan av alla, känslan man får när man inte VÅGAR ta steget, när man inte vågar övervinna den rädslan man har. Särskilt när en del av mig VILL det så gärna. Men den där andra delen säger nej, kopplar ifrån hjärnan med musklerna och man blir som förlamad. Det bara GÅR inte att ta steget upp.

Alla rädslor behöver inte övervinnas, man FÅR vara rädd för en eller flera saker, det är mänskligt. Om du är rädd för att åka berg- och dalbana så kanske det inte är hela världen, det är inte alls detsamma som för en ryttare att rida för du har inget BEHOV av att åka berg- och dalbana. Troligtvis VILL du inte heller åka berg- och dalbana om du nu är rädd för det, men med ridning är det oftast annorlunda. Man saknar att rida så fort man slutar med det, man längtar tillbaka till minnena på hästryggen. Men är man rädd måste man ta i sig i kragen och VÅGA, annars kanske man går miste om alla dessa roliga tider man kommer få med sin häst. Det är mycket lättare sagt än gjort, det vet jag. Men jag skulle behövt lite peptalk under min tid. Då hade den delen av mig som sagt NEJ varit mycket mindre och då hade det inte varit lika svårt.

Förhoppningsvis ger detta någon nytta för NÅGON. Alla rädslor KAN övervinnas, det är bara en fråga om tid - och vilja. Viljan att lyckas måste vara större än rädslan att misslyckas.