Efter gårdagens lilla händelse (som lyckligtvis inte slutade illa) har det börjat röra sig i huvudet på mig igen. Det är ju något som gynnar bloggen, såklart, då inläggen i princip skriver sig själva. 

 

 

Jag tror det är flera av mina läsare som varit med från början. Flera av er har följt vår resa från början, sett oss åka varv efter varv på den där berg-och-dalbanan var dag. Vi köpte Rico för två år sedan, och han var vår första egna häst. Innan Rico travade in i mitt liv fanns det inte i min värld att det inte skulle gå att sitta upp på en häst. Det var väl en självklarhet att hästen stod lugnt och stilla när man satt upp. 

 

När vi hade haft Rico i mindre än ett år så uppstod de här problemen med uppsittningen, eller jag tror faktiskt det hade legat och grott ett bra tag innan men det var inte förrän sommaren 2011 som problemet visade sig. Problemet vi hade (och egentligen fortfarande har) är uppsittningen. Vi har fler problem som är relaterade till bakskyggheten, men uppsittningen har nog varit det största problemet vi haft, Dessa problem var i alla fall helt främmande för oss, trots att vi var ganska hästkunniga redan då så var ju detta vår allra första egna häst och inte hade vi trott eller förväntat oss att det skulle bli som det blev. 

 

Den sommaren problemet uppstod fick vi regelbundet hjälp av en tränare som hjälpte oss, hon ha upp vår träning, satte upp mål för oss och gav oss tips och råd på vägen. Vi fick ta ett steg fram, två tillbaka, två steg fram, ett tillbaka, osv osv, om och om igen. Vi fick rida in honom på nytt, 7 år gammal. 

 

Att rida in denna hästen var verkligen som att lägga ett pussel, det var små små saker vi tränade på, och när man lade ihop all den träning vi lagt ner så blev det bra i slutändan. Men detta känns som ett evighetsjobb, för då och då kommer bakslagen, Men jag är glad att vi la ner såpass mycket tid på honom förra sommaren, för nu har vi en bra grund att stå på, om vi faller så faller vi i alla fall inte så långt. Då kan vi resa oss upp och bara försöka igen, det känns bra att veta i dessa tider. 

 

Utan detta problemet hade vi nog varit ute på tävlingsbanorna nu, i både hoppning och dressyr och kanskte till och med western. Men jag vill inte ändra på något, det som har hänt har hänt och det har faktiskt givit mig mycket, utvecklat mig. Inte bara som ryttare och hästmänniska, utan också som person. För ett år sedan blev jag väldigt frustrerad och höll på att bryta ihop när han krånglade med uppsittningen, var var en sådan som bara ville ge upp, nu är jag starkare än så. 

 

Men, ibland undrar jag om det finns någon mer där ute som har samma problem, det hade faktiskt varit skönt att veta att man inte var ensam.