När jag och Rico är på banan då är vi verkligen i vår egen lilla bubbla, omgivningen (tex åskådare och människor runt omkring) finns inte, det enda vi båda fokuserar på då är på vår uppgift. 

 

 

Jag är verkligen supernöjd och stolt över oss båda efter den senaste pay and jumpen som vi var på i Farsta. Men såhär i efterhand stör jag mig lite på läktaren/åskådarna. Jag tror att många av dem som satt på läktaren medan jag red läser bloggen eller kanske till och med känner mig sedan innan. Några av mina goda vänner ropade faktiskt peppande till mig när jag kom in på banan i ena klassen. Det betyder jättemycket, och det är skönt att bli påmind alldeles innan start om att ni finns och ni är underbara allihopa !! 
  I alla fall, det är inte er jag stör mig på, utan det är de andra på läktaren. De som inte läser bloggen, eller känner mig, eller känner Rico, alltså de som inte vet någonting om oss och dömer oss. När Rico är sitt bästa jag tror jag inte att man som åskådare märker av hur han är och kan vara. Jag tror inte att man som åskådare kan se eller ana hur otroligt mycket problem och motgångar vi haft. 

 

Av egen erfarenhet vet jag att folk på läktaren "gärna" tycker och tänker saker, och dömer ekipage efter att bara ha sett en start. Det kan ha varit ekipagets bästa eller sämsta start någonsin. Nu var ju detta bara en pay and jump så det var väl inte sådär jättemycket folk, inte som på tävling, men jag har faktiskt en film från en pay and jump i Botkyrka (där jag för övrigt for rätt in i det minsta/enklaste hindret på banan pga missförstånd) när pappa stod på läktaren och filmade och när jag lyssnade med ljud på så hörde jag vad folk sa på läktaren, och det var ganska intressant att höra. Större delen av filmen var det två tjejer som pratade, och jag hoppas innerligt att de inte menade allvar med det dem sa, de drog bland annat slutsatsen om att Rico blödde (?) någonstans och att det säkert var så att ryttaren (jag) slog honom. Som sagt, jag hoppas innerligt att de drev, dock verkade de väldigt seriösa när de pratade. 

   

Det var säkert flera i Farsta som reagerade på att jag saktade av mellan hindrena, gjorde halter och volter, hade en väldigt samlad/lugn galopp och att jag ständigt pratade med Rico. Eftersom det var en tröningstävling så tog jag allt i vårt eget tempo. Pga allt som hänt hittills så tar jag alltid det säkra före det osäkra, och jag är rädd att tappa kontrollen, det erkänner jag. De flesta som ser mig på pay and jumps och/eller tävlingar vet inte vad jag och Rico faktiskt har med oss i bagageluckan. Jag har utveckats något otroligt med Rico, och han har gjort mig till en mycket bättre ryttare och hästmänniska. Men han har också gjort mig fegare, försiktigare. Just för att han är som han är.

   Rico har lärt mig se saker mer positivt, jag har nästintill blivit tvingad att ha en bra inställning och ge gärnet, för om jag inte rider fullt ut hela tiden så utnyttjar han det direkt och försöker bestämma saker och ting själv. Ni som känner Rico och vet hur han är, eller kanske bara har följt denna bloggen under en längre tid, vet nog att han "gärna" skrämmer sig själv när han tar sina egna beslut ;)

   Rico har lärt mig att behålla lugnet i sådana situationer då en annan hade tuppat av, i sådana situationer som kan uppstå med Rico. Men, jag har blivit rädd att tappa kontrollen, jag har blivit rädd att råka skrämma honom, och jag är rädd att göra fel. Det är sådana här naturliga saker som jag sällan visar utåt, och det kanske är svårt att tänka sig, som åskådare ? 

 

Jag tar alltid det säkra före det osäkra, jag chansar inte. Jag tar det hellre lite lugnare hela banan runt och får något stopp då på köpet, än håller i manen och gasar på. För det sistnämda skulle aldrig funka för Rico. 

 

De på läktaren kan vara väldigt snabba att döma, men man måste komma ihåg att man som åskådare (om du inte känner ekipaget dvs) inte vet mer än det som man ser på banan just då. De vet inte varför jag gör som jag gör, och de vet inte att varje liten detalj i min ridning (varje liten extra skänkel eller förhållning), finns en bakgrund till att jag gör. De vet nog inte heller hur otroligt nöjd och glad jag är för varje hinder vi kommer över, trots att hindrena i detta fallet vara var en halvmeter höga. Och de vet nog än mindre varför. De vet inte vilken väg vi gått, och vad som hönt sekunderna eller minuterna innan vi kommer in på banan. Egentligen vet de ingenting om oss, de har bara de där två-tre minuterna på sig att bilda sig en uppfattning. Det är väldigt lätt att bara döma efter håren, men om man inte bara ser till ytan så kanske man inser att man istället borde berömma ekipaget ifråga.