Det var länge sedan sist jag red ut med sällskap, alltså annat sällskap än Valle + mamma/pappa. Förut brukade jag rida ut med både folk från Enliden och från grannstallen, men nu är det lite svajigt med uppsittningen igen och jag känner att jag inte kan tex bara bestämma en tid och ett datum och rida ut hursomhelst. För det är svårt att lova någonting med Rico, jag kan ju inte veta själv hur han ska vara från en dag till en annan. Ibland tar det två minuter att sitta upp, ibland tjugo. Om han någon dag skulle krångla, så tvingas ju personen jag tänkt rida ut med till att antingen tålmodigt stå och vänta tills jag kommer upp eller rida ut själv. Och då får ju inte jag något sällskap heller när jag är uppsutten och klar ;) 

 

Det är också svårt när man ska boka in lektioner för någon tränare som inte känner mig eller Rico bra, och som inte kan anpassa sig något liksom. De tränare som står mig närmast och jag tränar mest för, de vet ju hur Rico är och de kanske till och med kan hjälpa mig utifall att något skulle gå snett.

 

Men en grej som hände var när vi skulle åka till Balingsta och hoppträna för Niklas Haking (förra året tror jag). Då började Rico krångla med uppsittningen igen, han började backa när jag skulle sätta foten i stigbygeln, och när jag äntligen fick tag i den så började han sticka framåt. Jag blev riktigt skrämd av det, jag tror det var första gången problemen kom tillbaka efter sommaren 2011 då vi hade "löst" de. Lektionen hade redan börjat och där stod jag kvar på marken med en häst som var livrädd, egentligen blev jag inte så ledsen för att missa träningen, jag blev ledsen av att problemen åter igen var tillbaka och jag visste inte hur jag skulle hantera den situationen jag hamnat i. Men då tog sig Niklas tid att hjälpa mig med uppsittningen, han hjälpte mig steg för steg medan de andra red fram självständigt. Jag vet inte om han förstod själv hur mycket det betydde för mig, han hade en positiv inställning, lugnade både mig och Rico och hjälpte mig att rent psykiskt våga försöka igen, trots att minnet från när Rico hade dragit iväg vid uppsittningen fortfarande var "färskt". Jag minns inte exakt hur vi gick tillväga, men efter kanske 20 minuter så kom jag upp, och jag kunde vara med på resterande delen av hoppträningen. Blev lite mindre framridning för mig, och Rico var lite spänd, men han skötte sig fint och vi fick mycket bra tips och råd. 

 

Vet inte vart jag ville komma med detta inlägget ärligt talat, kände bara för att skriva av mig lite.