På tisdagsträningen förra veckan så hände det nåt. Rico var spänd som en stålfjäder och riktigt bakskygg, värre än normalt. Han reagerade till och med när jag sträckte upp handen ovanför sadeln, och då kan ni väl alla förstå att man inte vill slänga sig upp direkt på honom när han beter sig så ? Men vi jobbade lite uppsittningsövningar, tyngde, böjde in huvudet, ställde mig upp ett par gånger i stigbygeln. Han fortsatte vara spänd rätt länge men han lugnade sig en aning efter en stund, men fortfarande spänd.

 

En sak jag reagerade på då var hur jag kände mig "inombords" liksom. De tidigare gångerna som det krånglat med uppsittningen har jag blivit rädd och velat bara ge upp, jag gav aldrig upp men ni anar inte hur mycket jag velat det.

 

Men den här gången var det annorlunda. Det kändes standard liksom. Jag kände mig lugn och säker även fast Rico var såpass spänd och på tårna. Jag tror mycket beror på att jag nu VET hur jag ska hantera honom. Visst, man kan inte göra särskilt mycket åt saken om han drar iväg när man är halvvägs över med benet. Men jag har fått lättare för att lita på honom, känna av hans sinnesstämning osv osv.

Lite luddigt kanske, blir lätt så när man skriver mitt i natten.

 

What doesnt kill you makes you stronger - det kanske verkligen stämmer ? Den här dagen kändes det verkligen så.