Jag har hela tiden vetat att Enliden inte kommer finnas kvar för alltid. Det byggs nya hus åt höger och vänster, och området går från att vara "lite på landet" till en riktig tätort. Skola ska byggas där stallet står nu, hagarna kommer sakta men säkert bli mindre och ridvägarna har redan börjat asfalteras och de försvinner med tiden. Redan när vi flyttade dit för två och ett halvt år sedan så pratades det om att kommunen ville riva stallet och bygga skolor osv osv, men det har alltid känts så långt borta. 
   Planen var först att försöka hålla sig kvar på Enliden tills sommaren, sommarflytta till Örebro enligt tradition, och flytta till ett nytt ställe efter sommaren. Men det är tillräckligt svårt att hitta EN passande boxplats till en häst i stockholm, och så plötsligt dök det upp TVÅ boxplatser. 
   Jag hade verkligen sett fram emot våren på Enliden för just på våren är det himla mysigt där. När hoppträningarna drar igång på volten på tisdagskvällarna, när man rider bort till gömmaren och badar och börjar beta hästarna för hand inför sommarbetet. 

 

Men snart flyttar vi därifrån, och jag inser att den sista våren på Enliden kan ha varit redan förra året. Förhoppningsvis kommer det bli ännu bättre på nya stallet, med bättre ridvägar, bra hagar, ridhus, ridbana och faktiskt bra kommunikationer med buss och pendel. Det kommer dock kännas konstigt att ha häst någon annanstans, för jag har ju haft häst(arna) på Enliden hela min hästägartid. Om man bortser från somrarna i Örebro. Alla mina minnen med Rico är på Enliden så självklart kommer det kännas konstigt att lämna allt det där bakom mig. 
   När jag kollar på vissa bilder från 2010, 2011, 2012 så känner jag bara för att dra tillbaka klockan. Då var det verkligen underbart roligt att ha häst. Varje dag jag kom till stallet påmindes jag om vilken underbar häst jag faktiskt har. Rico var alltid så positiv, det var det som kännetecknade honom. Det var det som var typiskt för honom. Det var det han var "känd" för. Inte att han var bakskygg eller svår att sitta upp på. 

 

Denna vintern har varit seg och lång och svår. Aldrig hade jag tidigare tvivlat på att jag brinner för hästar och aldrig hade jag tvivlat på att jag skulle vara "rätt" ryttare för Rico. 

 

Men jag ska försöka ta nya tag när vi flyttar. Om ungefär en månad flyttar vi till nya stället och jag håller verkligen alla mina tummar och tår för att det ska bli bra. Jag får väl kanske räkna med att uppsittningsproblemen kan komma tillbaka i och med flytten. Men det blir nog bra i slutändan.