Och här kommer ännu en sådan rubrik, hur många gånger har jag inte skrivit om våra uppsittningsproblem de två senaste åren ?
Idag slog bakskyggheten till igen. I början när vi skulle sitta upp så var han ganska lugn. Han höll på att backa lite men gav sig efter en stund. När vi var redo att sitta upp blev det himla mycket spring och kvällsaktivitet på stallplan och på vägen. Några djur sprang omkring och skrek(?) på ängen och samtidigt började det blåsa och snöa mer. Rico blev spändare och spändare.
När han gör så påminns jag såklart om den dagen då uppsittningsproblemen slog till för första gången för mig. Då ville han inte stå still, trampade omkring och backade och spände sig. Skillnaden nu var att jag var feg/smart nog att inte ta steget längre, för jag minns ju mycket väl hur han då drog ivög med mig halvvägs över sadeln. Mycket har förändrats sedan dess, har fått massa bra träning och fått massa hjälp från diverse kunniga hästmänniskor. 99 gånger av 100 går det ju bra att sitta upp, och trots det ligger minnet kvar i bakhuvudet och en del av mig går bara och väntar på att allt ska vända och att man ska komma till den där 100e gången.
Vi tragglade i en halvtimme ungefär, sedan blåste det upp och snöade ännu mer, vilket resulterade i en ännu spändare häst. Han trampade runt och backade och det var svårt nog att få foten i stigbygeln. Han "försvarar" sig med att spänna upp sig och inte stå stilla. När jag kunde ställa mig upp halvvägs i sadeln så nöjde jag mig för idag och gick med Valle och mamma på promenad.
Så varför satt jag inte upp då när jag väl kunde ställa mig upp i sadeln ?
Han var ju som sagt väldigt spänd och jag ville inte ställa alltför höga krav med tanke på dagsformen/dagshumöret.
Jag är inte längre rädd för själva uppsittningen eller när han håller på att krångla, för en period för ett tag sedan var jag faktiskt det. Men jag är rädd för att göra fel och på så vis göra saken värre. Idag tog jag det säkra före det osäkra och valde att inte försöka slänga mig upp på han när han var såpass spänd. Det fanns ju en chans att jag skulle kunnat lägga över benet utan några större problem, men det fanns också en liten risk att han skulle blivit skrämd och det skulle i sin tur lett till att både han och jag skylle blivit skrämda och fått backa bak igen i vår utveckling. Det fanns ju ändå en risk att vi skulle återigen blivit det där ekipaget som är lite smått rädda för varandra.
Rädslan sitter inte i att ramla av eller slå mig, utan det handlar mer om konsekvenserna. Bakslagen, att behöva gå tillbaka till ruta ett igen och börja om med allt.
Jag vill för allt i världen inte göra saken värre än den redan är. Därför gav jag mig för idag och laddar istället upp för morgondagen. Imorgon handlar det om massa påsträning/bakskygghetsträning, pepp, gott humör och tålamod.
You are worth it.
