I lördags hade Enliden en liten träningstävling som vi kallar titthoppet. Det är en vanlig pay and jump fast med fokus på lite mer tittiga hinder, så man får träna på sådant innan man åker ut och tävlar på riktigt. Vi drog inte fram de värsta titthindrena vi hade, men vi tog sådant som är bra att träna på, så som grindar och hinderdukar, vattenmatta, sockerbitar och lite koner. Det var nog en rätt lagom nivå på tittighet den här gången, för vi vill ju fortfarande att alla ska komma runt banan och kunna känna sig nöjda efterråt. 

 

Det var ett ekipage som jag fastnade lite för, som inte verkade ha det alltför lätt på banan. Då frågade jag ryttaren om hon ville ha lite hjälp eller tips. Jag kände att jag kanske faktiskt kunde hjälpa dem, just dem. Hon kom i alla fall runt banan två gånger och hon var sjukt duktig och en riktig kämpe enligt mig. Hennes ponny verkade ju långt ifrån lättriden, men de kämpade på! Det är såå viktigt att inte tappa sin kämpaglöd även om det inte går världsbäst! 

 

Jag var ju då där som funktionär, och blev en slags fotograf / banpersonal / tips-och-hjälp-person. Jag gav iförsig bara hjälp till ett av ekipagen som sagt, där jag kände igen mig i deras situation och kände att jag kunde hjälpa till. Jag är nästan så långt ifrån ridlärare man kan komma känner jag, men jag har ändå en del erfarenheter från Rico och jdet verkade som att det ekipaget hade lite samma problem som jag och Rico har haft tidigare. 

 

Jag fick nästan glädjetårar - blev så rörd - när hon kom in i mål och när hon klappade om sin ponny efteråt. Jag kände ju igen mig något otroligt i ekipaget, och kopplade det till tiderna då jag och Rico kämpade oss runt banan på små pay and jumps, och var nöjda och glada för att jag i alla fall inte åkte i backen när han stannade på hindrena. Ibland var jag till och med nöjd över att jag bara åkte i backen EN gång. Ja, ni hör ju själva :) 

 

Det som hände efteråt var det som förgyllde min dag, och även dagen därpå. Det var på den lilla rosettutdelningen/prisutdelningen (alla som deltog fick en rosett!) som mamman till ekipaget kom fram till mig och tackade mig. För tålamodet och hjälpen och för att jag stöttade hennes dotter på banan. Vi pratade lite och jag fick då veta att detta var första gången de var ute på någon tävling/träningstävling, och jag sa att då borde hon verkligen vara jättenöjd! De skulle bara veta hur det gick på min och Ricos första tävling (då var jag iförsej väldigt nöjd ändå för att jag kom över ETT HELT hinder på banan innan jag blev utesluten, haha!) ;)  

 

Hoppas verkligen jag får träffa detta ekipage igen någon gång. Och hennes mamma - sådana mammor borde det finnas fler av på tävlings- och träningstävlingsplatserna! Så trevlig så! Att hon pratade med mig efteråt gav så mycket till mig! 

 

Lite halvrelevanta bilder på mig och Rico på förra årets titthoppning 

La ni märke till hur tjock Rico INTE var på den tiden? ;)

Hans otroliga gräsballongmage har ju hängt kvar ända sedan början av Juni.. Vet inte hur jag ska bli av med den!