När jag ser mig själv på film ...
En "ren" hästblogg ?
Men the thing is, det måste ju finnas en anledning att ni alla följer mig dagligen. Jag vet inte själv varför, personligen tycker jag inte att mitt liv är så himla intressant och händelserikt. Men , det blir väl vad man gör det till ? Visst ?
Citat/Sammanfattning
"Problemet med mig är att jag tänker för mycket, en mening som ofta kommit upp i mitt huvud är: "Jag kan inte ens rida min egen häst". Jag vet att jag är riktigt hård mot mig själv men jag kan inte hindra det jag tänker, eller hur ? Ibland är det riktigt skönt att bara skriva av sig som här, spelar ingen roll om ingen läser."
"Jag såg bara hur han försvann under mig, bort från mig, han vek ihop rumpan och tryckte in den under sig som för att ta sats. Det gick så fort så jag vet inte riktigt vad som hände."
"Alldeles åt helskotta förskrossad och sån jäkla ångest åt alla håll."
"Känns fortfarande som en mardröm att bara vakna upp ur, men detta är verklighet."
"- Bara en dröm.
Men jag ville inte vakna
för det var en underbart vacker dröm."
"Är jättetacksam för att det finns dom som bryr sig, dom som förstår vilken mardröm jag befinner mig i.
För tänk er att ha en häst, sin egen häst, man inte kan rida på. Det är hemskt.
Men vi fortsätter försöka, önskar av hela mitt hjärta att detta bara skulle gå över och allt skulle bli som vanligt !"
"Nytt hopp"
"Nu kan jag verkligen se en framtid med Rico, jag har en väldigt stark känsla i mig som säger att detta kommer gå."
"Vi kommer klara det här.
Vi kommer kunna skratta åt det om några år.
Allt kommer bli som vanligt igen.
Allt kommer bli bra."
"Tänk inte på vad du inte har, eller hur det skulle varit.
Tänk istället på vad du faktiskt har - och ta vara på det ! Tänk på hur det faktiskt är - och var glad för det!
Tänk annorlunda. Det gör skillnad."
"Reagera får vi räkna med att han gör, men inte på samma sätt som utan den här träningen ! Väl uppe kommer vi ha så roligt tillsammans, jag tror båda parter börjar förstå det nu <3"
"Många tänk om: TÄNK OM vi inte hade åkt till örebro detta året,
TÄNK OM jag bara hade gett upp när han började snurra runt,
TÄNK OM jag hade varit kvick nog att sitta kvar?"
"Ni som varit med ett tag förstår nog vad det här handlar om. Ni stackare som följt mig hela den här långa resan - ni förstår."
"Jag läser andras bloggar, läser om deras framgångar och träningar och tävlingar.
Jag plågar mig själv utan att själv veta om det !"
"Hopp
Jag tror och jag vet att detta kommer fungera, förr eller senare.
Vi ska fortsätta kämpa oavsett hur lång tid det tar.
Om det tar en vecka - fortsätt kämpa.
Om det tar en månad - fortsätt kämpa.
Om det tar ett år - fortsätt kämpa.
Sålänge hoppet finns kvar finns det fortfarande en chans att det ska gå."
http://ricos.blogg.se/2011/august/rico-118.html - påsträning
"Kommer kännas jobbigt att ta det där sista steget som man inte tagit ännu, men jag kan tänka mig att det är en otrolig känsla att få det "överstökat". Klart. Slutfört."
"Längtar men ändå inte . . . Jag längtar inte till innan jag suttit upp, men längtar så otroligt tills jag är där uppe ! Och INTE skickas ner direkt igen (;)) !"
"Jag förväntar mig inte att någon ska förstå eftersom detta är ett väldigt ovanligt problem, komplicerat.
Inte förrän nyss, insåg jag hur bra vi var för varandra. Vi var inte perfekta - men vem är det ?"
"Bandet mellan oss kommer bli ännu starkare när vi klarat det här. Det är något jag är säker på."
"Jag var jättenervös dagen då jag skulle sitta upp. Men när jag väl la över benet släppte all nervositet och ALLT VAR BRA IGEN."
Från ett inlägg några dagar innan uppsittning:
"Viljan att lyckas måste vara starkare
än rädslan för att misslyckas. Vi ska klara det, vi ska klara det, vi ska klara det.
Vi måste klara det"
Från uppsittningsdagen:
http://ricos.blogg.se/2011/august/lite-bilder-fran-idag.html
http://ricos.blogg.se/2011/august/rico-248.html - dagen jag satt upp
Ett annat inlägg: "Känns så jäkla overkligt, man får en sån där känsla att man gått tillbaka i tiden, känns som att det är våren 2011 igen. Allt är som vanligt, liksom jahapp jag red idag och det gick bra som vanligt - typ så ! Så sjuk känsla, obeskrivlig ! Det känns delvis som att sommaren 2011 aldrig inträffat, att sommarlovet precis ska börja och vi ska åka till fänninge typ."
Mer citat av mig: "Ända fram till den 24 Augusti kunde jag inte tänka mig - föreställa mig - uppe på Rico. Om jag tänkte hur det skulle se ut från mitt håll när jag satt upp på honom med westernsadeln . . . Allt blev liksom bara svart, kunde inte se det framför mig ! Men när jag väl gjorde det kändes det så rätt, även fast jag är ovan med sadeln ! Vet inte vad jag ska säga, helskum känsla !"
Tillit och Förtroende
"Och NU kommer jag till det som gjorde min dag, Rico gjorde en fantastisk insats och bevisade för oss att han LÄRT sig någonting utifrån all den träning från marken vi lagt ner på honom. Eftersom han hoppade av jättestort på sista hindret (parallelloxern) så hamnade jag på halsen. Han började sticka iväg, och jag tänkte att Nu är det kört, vad ska jag göra ? Jag kunde inget göra, utom att bara hålla i mig eller släppa taget.
Och jag tänkte då INTE släppa taget. Jag kunde inte bromsa honom för jag hade mina händer runt halsen på honom (ingen kontakt med tygeln) så jag bara höll fast mig så gott jag kunde och försökte prata lugnt med honom. Efter ett tag kände jag hur han saktade ner galoppen, svängde och stannade på mitten. Då satte jag mig till rätta och GISSA OM jag var lycklig ? Utan den träning vi lagt ner på honom hade han spurtat iväg när jag hamnade på halsen, och han hade inte stannat förrän jag låg i backen. Men nu så lyssnade han på mig och fick automatiskt sin belöning när jag satte mig tillrätta i sadeln, då är jag inte läskig längre när jag sitter i balans mitt över honom. = Det farliga försvann när han stannade. Sen berömde publiken MIG för att ha varit så duktig och suttit kvar, men jag tycker det var Rico som skulle fått massa beröm (det fick han iförsej också, av de som känner honom och vet hur han är, typ jag och Therese :P)"
Jag kan tänka mig att flera av er missade detta för det var så mycket annan text i samma inlägg.
Apropå detta,
Rico och jag har länge jobbat upp vår tillit och förtroende mellan varandra, det är inte bara den träning han faktiskt fått som gjort att han har blivit en så mycket mer stabil häst, utan det är just för att det är JAG har tränat honom, eller rättare sagt VI har tränat TILLSAMMANS. Varje gång han klarar av något med mig, som att gå över ett dike eller gå förbi en prasslig påse som ligger mitt på vägen, alla dessa småsaker som vi klarar av gör att hans förtroende för mig blir större, och även mitt förtroende för honom.
Sedan finns det stora saker vi klarat av tillsammans, som att få honom "sluta" vägra på hinder (han KAN självklart stanna men gör det inte längre ALLTID) och att sitta upp på honom. Särskilt det sistnämda är viktigt för vår tillit till varandra. Det fanns en tid då jag inte litade alls på Rico, jag älskade honom verkligen och vi hade ett band, men då bara på marken. Så fort det kom till att sitta upp så försvann allt vi jobbat upp. Han var rädd för mig och jag var rädd för honom. Därför var det så viktigt att vi faktiskt klarade av detta.
Jag kommer ihåg när jag skrev detta, när det kändes som att jag var nedgrävd i ett djupt HÅL i marken. Jag såg vägen upp, men kunde inte ta den. Det var för brant, jag vågade inte.
"Bandet mellan oss kommer bli ännu starkare när vi klarat det här. Det är något jag är säker på."
Och jag hade så rätt. Vårt band ÄR starkare, nu är det ömsesidigt. 
Längtan
Åh vad jag längtar !!! (Y) http://storlekponny.blogg.se/
Rida andra hästar
Jag förstår inte hur jag klarar av vardagar med skola, att BARA få vara med Rico typ 3 timmar per dag, och ibland inte ens alla dagar i veckan pga tidsbrist. Förstår inte !
Vill alltid ha det såhär, rida två pass om dagen (om inte ännu fler haha, fast då på några andra hästar också hehe, ska inte köra slut på Rico ...) och vara i stallet från 9 på morgonen till 8 på kvällen :D Okej lite annan vardag vill jag väl ha, men jag vill rida massa hästar och träna olika hästar, rida ut massa mer och vara i stallet flera flera timmar om dagen utan att behöva stressa !
Apropå rida andra hästar, imorgon ska jag rida Zebb. Mamma och jag ska rida ut och skritta/jogga dem länge :) Imorgon ska vi även sätta upp stolp + eltråd till sommarhage och Rico ska vaccineras, vi ska luncha hästarna och beta Rico och Zebb :) Övrig tid blir bloggning och mys med vovvarna hemma ! <3 
Ridsätt
Rico är en häst som kräver en speciell sorts ridning. Han är inte så avancerad egentligen, han gör alltid sitt bästa och försöker så gott han kan, men han gör ingenting gratis. Men RIDER man honom, och inte bara åker med, så ger han 110% tillbaka och då blir han en så himla fin häst.
Det är svårt att sätta fingret på vad denna "speciella ridning" är. Jag säger inte att jag har den slags ridning som passar honom perfekt, och inte heller att jag är den bästa ryttaren för Rico (än). Jag har mina brister, men jag vet också mycket om Rico och hur han fungerar och reagerar i olika situationer, tex vid uppsittning eller om man kommer fel på hinder osv.
Jag lär mig fortfarande, och allteftersom Rico förändras så måste jag hela tiden aktivt ÄNDRA i mitt ridsätt, för att den ska passa honom. Det kan bli som ett slag i ansiktet när man jobbat upp ett sätt att rida Rico som fungerat under en tid, och så bara över en dag så blir han som en helt annan häst så det ridsättet inte längre fungerar på honom.
Det är DÅ bakslagen kommer, när det ridsätt man byggt upp inte längre fungerar, och då blir det missförstånd och saker och ting slutar fungera.
Beta
Vid denna tiden på året betar folk sina hästar för fullt för att förbereda dem för sommarbetet, några av Enlidens hästar har fått gå ut i sina sommarhagar också men det kan inte Rico & co göra tyvärr för kommunen ska sätta upp stolp men de har inte gjort det ännu ??? Det tar så otroligt mycket tid att stå och beta en häst för hand, det vore lättare att slänga ut dem en timme om dagen i sommarhagen och sedan lägger man på så det blir två timmar, tre timmar, och till sist hela dagarna. Vi kanske måste sätta upp stolp själva ändå, men det är mycket jobb och de stora starka vuxna har ju inte sommarlov och massa tid över som vi barn ;) Det är en ganska så stor hage kan man säga.
Hur gör ni inför betet ? Går era hästar på bete på sommaren ? :) 
Förlåt att jag bombar på med samma bilder varje dag, ska snart fota nya :)
Blogg
Att blogga är något man måste göra hela tiden för att det ska bli bra. Jag kände att jag hade ett jättebra flyt innan balen, men sen när jag inte hann starta igång datorn på ett par dagar så kom jag av mig helt. All inspiration, alla idéer är BORTA. Innan balen kände jag att jag alltid hade något att skriva om, jag behövde inte tänka efter tre gånger innan jag kom på något utan jag hade massvis med idéer att välja öch vraka mellan.
Nu däremot, måste jag tänka efter mer än tre gånger innan jag kommer på något.
Det här med bloggning är svårt, det är inte särskilt roligt att blogga om man inte har något att dela med sig av, tex när man inte är i stallet på ett par dagar för att man är sjuk eller pga annat (i mitt fall balen). Nu när jag köpt massa saker till balen och trodde det var slut på köpandet, insåg jag att avslutningsklänning måste inköpas. Allt jag hittade var i stl 40 och uppåt, vilket med andra ord kan sägas att jag är s e n t u t e.
Jag är KLYVEN. Jag vill bara sluta i skolan nu och få sommarlov och få TID till allt jag vill göra. Men jag vill komma tillbaka efter sommaren, till samma klass, samma skola, samma vänner. Jag vill inte behöva börja om igen. Jag trivs väldigt bra i min skola och i min klass och jag har fått väldigt höga krav nu, med tanke på att vår klass är den bästa i hela skolan (enligt mig). Det är så god sammanhållning så det är inte sant. Jag tror dock att det kan bli väldigt svårt att hålla kontakten. De som bor kvar i Älvsjö kommer självklart ses men ingen orkar åka till Huddinge ens för att komma hem till mig en eftermiddag. Tänk sen när jag kanske kommer bo ännu längre bort i framtiden.
Källbrinksrakan
Nu menar jag inte bara att hästarna kan bli rädda för saker som kommer gåendes eller åkandes på asfalten, utan hästen kan även bli rädd för något i busken och hoppa rätt ut i gång- och cykelbanan och då kan faktiskt allmänheten skadas. Det är inte så roligt att få en 500kgs häst på sig eller sin barnvagn.
Kommunen glömmer inte bara häst och ryttares säkerhet, för även de som nyttjar asfalten kan råka ut för olyckor med häst.
Dessutom är inte asfaltskanten så jädra rolig att trampa snett på, om nu Rico skulle se en plastpåse i diket och ta en "omväg". Bara ett exempel.
Kan skriva en hel uppsats om alla dessa faror som nu har uppstått på Källbrinksrakan. Kan fota den någon dag också, om jag rider dit. Det finns skyltar, gärdsgårdsstaket, bänkar, papperskorgar osv osv som är uppsatta längs med hela rakan. ILLA.
Kan kanske leta upp en bild annars och visa, tror det har skrivits en artikel om detta i Huddinges tidning ... ?
Inställning
Jag tycker INSTÄLLNINGEN inför ett ridpass är otroligt viktigt. Det betyder inte allt för passet, det kan absolut gå bra trots att man har haft en dålig dag eller så, men förutsättningarna är sämre då.
Jag var nästintill gråtfärdig innan Kickiträningen som gick så himla bra för några veckor sedan. Rico bråkade när jag skrittade fram honom ute på gatorna innan lektionen, och jag blev så himla frustrerad när han inte lyssnade utan bara vägrade gå (hemåt) och blev rädd för saker osv osv. Jag hade haft en allmänt dålig dag och var sjukt trött och på dåligt humör. Jag var lite hängig och halvförkyld och var inte så taggad på att rida en intensiv dressyrlektion.
Men så ändrade jag min inställning när lektionen började. Jag bestämde mig för att GE ALLT och verkligen göra mitt yttersta BÄSTA. Jag slutade inte rida EN ENDA SEKUND, vilket dock resulterade i en väldigt trött ryttare efter lektionen. När jag travade sista varvet kände jag mig lite snurrig och jag hade då tänkt att avbryta lektionen oavsett hur länge vi hållt på (det var en 45 minuters lektion). Men precis då var lektionen slut och jag fick sitta av och skritta honom. Var på vippen att svimma faktiskt, troligtvis pga att jag hade ansträngt mig trots att jag var så trött och hängig.
En GOD inställning ger väldigt mycket gratis till passet. För att ha en god inställning måste man vara motiverad. Jag själv brukar ladda upp med att kolla på filmer och bilder från gamla ridpass som får mig att minnas någon bra känsla, och glädjen jag hade när jag hoppade Rico och det gick sådär himla bra. Då brukar jag bli taggad och tycka att det är roligt att hoppa igen.
Ibland DÖR ju min motivation, och utan någon motivation finns det inte en chans att man ska kunna GE ALLT. Gör man något halvdant så blir det inte alls lika bra som om man kör gärnet och ger allt.
Jag har verkligen ändrat min inställning till varje ridpass, varje lektion jag tar, och ger allt på den lektionen för att få ut så mycket som möjligt av den. För vad är det för mening med att slörida genom passen när man lika gärna kan göra sitt allra bästa och lära sig något ?
Tävling + Pay & Jump i Botkyrka
Vår tävlingsdebut gick ju sisådär.
Han var URFIN på framridningen och framhoppningen, han stannade någon enstaka gång på oxern på framhoppningen men det var ju då han hade börjat stanna på hemmaplan också så vid det laget tog jag det inte så allvarligt. Men så fort jag kom in i ridhuset där tävlingsbanan var uppbyggd, så "dog" han. Han började med att slänga sig en och en halv gång för ett spöke (på riktigt) som de hade satt upp snett bakom första hindret, för att det var halloween.
Jag hade som plan att först gasa långsidan bort för att sedan fånga upp honom och bibehålla en bra galopp med tryck i mot första hindret, man han tog inte skänkeln så galoppen var lite halvkass på långsidan bort. Sen stannade han två gånger på första hindret, vi kom över den på tredje försöket men han stannade på andra hindret också så vi blev uteslutna.
Efter det började han vägra på riktigt både hemma och på pay & jumps, han hade fattat att om man stannade så fick han gå ut. Så det var då vi började åka på pay & jumps och i början stannade han en eller två gånger på typ varje hinder på hela banan, men sen minskades vägringarna och det blev bättre och bättre. Sen gick det typ sämre igen, men det behöver jag inte gå in på. Jag kraschade in i några hinder men inget mer än så ...
Sen åkte vi ju tillbaka till Botkyrka på pay & jump efter(?) vintern. Då skulel vi hoppa 70cm och 80cm men jag strök mig från 80cm för att 70cm gick åt pipan. Han stannade på de enklaste hindrena, en bred oxer ur konstig sväng hoppade han minsann snällt men sen stannade han in i ett litet räcke vilket gjorde att jag flög, halvt tappade andningen och fick välja mellan att sitta upp på en livrädd och förvirrad häst trots mina andningsproblem och få hoppa något hinder innan jag gick ut ELLER så fick jag bara gå ut. De sa det inte på det sättet men jag förstod att de inte ville dra ut på tiden, det var ju andra som väntade på sin tur och vice versa. Hoppade i alla fall upp och hoppade något liiiitet hinder påväg ut.
Två-Tre dagar innan vår tävlingsdebut, känns som bra förutsättning när han precis hade börjat vägra hemma ...
Ehm, på bilden hoppade han faktiskt ändå, men han hoppade inte förrän jag låg i backen ... Totalt missförstånd.
Han var, är, och kommer ...
Ibland har jag undrat om vi verkligen var menade för varandra, ibland har det bara gått neråt neråt neråt. Han kräver egentligen att man är säker som ryttare och väldigt konsekvent i allt man gör. Jag var säker som ryttare, tills jag blev osäker (obviously) i och med avramlingar, vägringar, misslyckanden osv osv. Efter allt detta är jag INTE säker i mig själv, jag känner mig inte helt 100% säker när jag rider Rico eller någon annan häst. Tiden med Rico har gett mig mycket ont, men även mycket gott. När vi klarat av allt detta som står framför oss, då kommer han ha gjort mig till en SÄKER ryttare och han kommer då bli en SÄKER häst.
Det är vad jag tror.
Jag tror att han är värd allt jobb. En dag kommer jag tacka mig själv och alla som hjälpt mig, och jag kommer även kunna tacka Rico för att ha gjort mig till en bättre ryttare OCH en bättre människa. Även om det mesta känns surt NU så tror jag verkligen att allt kommer bli bra efter detta.
Efter regnet kommer solsken, eller hur är det man säger ?
Han var, han är, och han kommer vara värd att kämpa för. Den saken är SÄKER.
En dag kommer jag känna att allt detta var MER än värt det. Jag känner att denna hästen kommer ge så OTROLIGT mycket tillbaka, när allt kommer till kritan. Det kommer vara värt allt jobb, alla motgångar, all träning, all problemlösning, all tid och energi vi lagt på denna hästen.
En dag kommer vi kunna sitta upp HELT SOM VANLIGT på Rico, vi kommer kunna rida honom HELT SOM VANLIGT. Vi kommer hitta en väg dit.
Det är ett MÅL, som inte är tidssatt. Det är ett mål VI kommer sträva efter livet ut, det får ta den tid det tar. Bara det blir bra, någon gång.
Bara lite random bilder, absolut inte de finaste jag har. Men alla dessa bilder är MINNEN, från både goda och onda tider.
Balans
Jag spänner mig omedvetet när jag rider och det vill jag verkligen inte. Då gör jag det bara svårare för HONOM att slappna av och tänka på arbetet istället.
Han är allmänt lite på tårna numera (vilket gör all ridning och hantering svårare), tror att hans silage han äter ute i hagen har för hög sockerhalt eller för mycket energi helt enkelt. Vi kan inte trappa ned på hans kraftfoder eftersom han INTE FÅR något kraftfoder. Han får lucernpellets och linfrökaka. Linfrökaka är typ kraftfoder men han får i princip ingenting av det nu, typ max en halv DL morgon och kväll.
Jag tror att det är pga denna överskottsenergi som det svajjar i hoppningen, han tittar på lite allt möjligt, hoppar till för nästan ingenting, blir rädd när jag inte är i 100% balans eller mer. Han är allmänt ... spattig ? Jag har tappat lusten att hoppa nu, men ska försöka hitta den igen tills på tisdag. Vill ha revanch, vill ha roligt och inte behöva sitta och knipa med i hopp om att kanske kunna sitta kvar om han blir rädd för något. Det blir ingen avslappnad ridning ... :(
Men jag ska försöka på nytt på tisdag... Hoppas det vänder :)
(han har inte hunnit få upp benen på bilden därför ser det lite konstigt ut :P)
Tänk att vi KUNDE hoppa sådär högt utan problem, KUNDE inte KAN ...
De bästa
Jag tror på riktigt att jag har bland de bästa bloggläsarna som finns. Många av er är väldigt aktiva och kommenterar dagligen, och då har ni förhoppningsvis märkt att jag också ger någonting tillbaka för alla dessa kommentarer. Jag kanske har kommenterat tillbaka lite på er blogg, eller uppdaterat lite extra för att jag har blivit inspirerad och motiverad.
Dessutom verkar jag inte ha NÅGON ENDASTE hatläsare som kommenterar elaka saker, vilket gör bloggandet ännu roligare. Att slippas tryckas ned, vem blir inte glad för det ? ;)
Dessutom tycker JAG att ni är väldigt trevliga och ni höjer mitt självförtroende. För ER vågar jag visa bilder tagna vid fel ögonblivk, jag VET att jag inte kommer bli påhoppad och säger ni något vet jag att ni inte menar något illa med det.
Ni är speciella och ni gör minst lika mycket jobb med denna bloggen, som jag själv.
Tack för att ni finns, och tack för att ni läser och kommenterar så bra !
Jag äääälskar kommentarer
Keep it up ! <3
Utkast
Försökte hitta mitt gamla inlägg om att övervinna en rädsla, som jag skrev för inte alltför länge sedan. Hade inte orken att gå igenom hela arkivet så sökte bara via google och fick då upp en del från bloglovin som inte gick att klicka sig vidare på, råkade istället klicka mig in på en annan sida som handlade om att övervinna rädslor, hur man övervinner en rädsla. Där hittade jag tre punkter som stämde ganska bra överrens med mig själv. Jag har aldrig tidigare sett eller hört dessa punkter förut.
Jag använde mig aldrig av någon handbok eller läste mig till saken på nätet. För mig föll dessa "punkter" sig naturligt (som jag för bara fem-tio minuter sedan såg för första gången på internet). Direkt när problemet/rädslan uppstod målade jag upp en önskebild av framtiden, hur jag skulle klara det och vad mitt mål var (sjävklart var målet att lösa problemet och övervinna rädslan, att kunna sitta på Rico igen, att kunna rida igen som vanligt). Mitt mål var inte tidssatt, som många andra mål är. Den fick ta den tid det tog pch det viktigaste var att göra detta ordentligt så vi inte behöver göra om i framtiden pga slarv.
Punkt 2 (Att skriva ned...) föll sig väldigt naturligt för mig i och med bloggen. Jag öppnade verkligen upp mig för er läsare och skrev direkt ned vad jag kände och tänkte, trodde och tyckte osv osv. Allt från hjärtat och helt oredigerat. HÄR PÅ BLOGGEN skrev jag ned alla mina tankar kring problemet och kring min egen rädsla. Även Ricos rädsla, som dock var lättare att övervinna än min alldeles egna. Jag TÄNKTE för mycket, och utan att få skiva av mig här hade jag tänkt ännu mer. Jag hade svårigheter med att se någon slags framtid med Rico, trots att mitt hopp alltid levde kvar. Hoppet var ibland svagt men det fanns alltid.
Man brukar ju säga att ett problem inte kan lösas förrän man erkänt problemet. Med det menar jag inte att man ska gå runt och säga till folk att man är rädd och att man har ett problem, utan det räcker mycket bra med att bara säga det till sig själv eller skriva ned det och läsa det. Man kan inte låtsas som att problemet inte existerar för då finns det inte en chans att lösa det. JAG skrev det här på bloggen, jag skrev att jag var rädd, att Rico var rädd, att vi hade ett problem och att vi skulle lösa det på något vis. Med tiden gick problemet att lösa.
Sedan ska man ju bara öva öva öva och ta ETT steg i taget. Jag minns att jag var LIVRÄDD första gångerna jag ställde mig upp i stigbygeln och tyngde, för det var flera gånger Rico slängde sig och försökte dra när man stod där i stigbygeln och då gällde det att hålla i sig så inte det "farliga"/läskiga (jag) försvinner när han hoppar iväg. Då skulle han bara komma ihåg till nästa gång att det var så man kunde göra för att få människan att försvinna från min rygg ;) Ett fult litet ynkligt misstag kan orsaka mycket, troligtvis får man börja om från ruta ett eller möjligtvis ruta två.
Vi tog det låååångsamt. Rico och jag skulle båda två få chans att acceptera varje steg. Tillslut stod jag där och lutade över Rico och han bara väntade på nästa steg (att sitta upp helt), han stod avslappnat och accepterade situationen.
När HÄSTEN var lugn försvann säkert 70% av min rädsla. Jag var inte längre rädd för hästen eller för att skrämma hästen, utan jag var bara rädd för att ta nästa steg, det stora steget. Steget till lyckan, steget mot sitt mål. I mitt fall, att lägga över benet.
http://www.allinmind.com/vervinn-rdslor/ - här är sidan, finns även en kort beskrivning på VAD en rädsla är, vad den beror på osv osv tex. Bra sida, dock skumläste jag den bara då det mesta kändes bekant, självklarheter för mig.
Bakslag ?
Jag förstår inte HUR man kan backa tillbaka så otroligt mycket med sin häst. I dressyren rullar vi på men hoppningen är SVÅR nu. Jag vet inte HUR jag ska rida Rico, han är en helt annan häst och det är så konstigt tycker jag, hur han kan förändras så bara över någon dag. Han var ju så otroligt fin för ett par veckor sedan, men nu har han börjat konstla sig igen.
Jag antar att han testar mig. Han är absolut i den åldern nu, han försöker ta kommandot hela tiden både i ridning och i hantering.
Alltså, andra-filmen-sista-hindret. Säger bara det, vilken känsla och snacka om taggad häst !
Sådan där galopp var alldeles underbar att ha på honom, han var taggad och hade tryck utan att bli stark och försöka dra iväg. Nu ... ja vad ska man säga ? Han är en annan häst, han drar iväg mellan hindrena men suger inte alls tag i dem som han gjorde förut ett tag. Ett sug mot hindret är det man vill känna på en häst som tidigare hållt på att vägra, då känner man sig säker och trygg och man känner att han är villig att hoppa.
Nu vet jag inte säkert varför han blir så stark och drar mellan hindrena, ibland verkar det som att han tycker det bara är roligt och vill springa fortare, men när jag inte har kontroll kan jag inte heller hjälpa honom att komma rätt på hindrena och blir det tokhopp så kommer jag i obalans och då blir han rädd.
Han verkar ha allmänt överskottsenergi numera, vi ska dubbelchecka hur hans nuvarande silage i hagen är närings- och energimässigt. Kan vara så att det har en högre sockerhalt ? Dock sa han vi köpte höet av att det skulle vara samma värden på balarna, bara att de var från olika skördar.
Något måste i alla fall göras åt hans överpigghet, han blir också då mycket tittigare runt omkring och springer mest, utan att jobba.
Vi ska även kolla synen på honom då det kanske kan ha med att göra varför han är så skygg bak på ryggen (området där ryttaren sitter, sitter man helt helt rakt reagerar han inte men lutar man sig lite åt sidan kan han bli rädd). Det skulle även förklara uppsittningsproblemet i sådant fall ?
Jag minns att han var så SIMPEL i hoppningen förr, innan jag började sätta massa krav på oss med en bra galopp och att alltid försöka komma rätt på hinder osv osv. Jag vill absolut att han ska ha bjudning på hinder, men det är inte kul att sitta och ha dragkamp mellan hindrena. Han skulle behöva rejsa av sig ute någon gång, frågan är bara vem som vill sitta på xD
Här är bilder från ett pass med bra känsla, vi hoppade relativt låga hinder som var tittiga och han var T-A-G-G-A-D :P
Längtar tillbaka till det där passet, vill tycka att det är ROLIGT att hoppa igen. Det ska inte vara jobbigt och tråkigt som det snart kommer bli som det fortsätter åt detta hållet ... :( :)
En till häst
I alla fall, jag får bara sånt dåligt samvete när jag kollar på hästnet, det känns nästan som att jag är ute efter att ersätta Rico men så är det ju verkligen inte. Jag får en konstig känsla att jag nästan sviker Rico bara för att jag tittar på andra hästar - typ otrogen ? xD Men en till häst vore ju en dröm, särskilt i framtiden när vi (jag) bestämt oss för att flytta antingen till en liten hästgård eller ett hus i närheten av ett stall, lite mer ute på landet än vi bor nu. Vi har nog inte helt och hållet tid med en till häst för tillfället, kanske kanske. Får nog bli en sak för framtiden.
Det hade varit helt okej att ha bara en häst (Rico) om jag hade fått rida fler dagar i veckan, men nu är vi ändå 2 (3) stycken som ska dela på Rico på veckans bara sju dagar. Det blir ungefär tre dagar i veckan för mig, och ibland fler ibland färre. Känns som att jag är tillbaka på ridskolan igen ! Jag vill rida varje dag, det var liksom det jag hade längtat efter när vi köpte vår första häst.
Visst är det skönt med någon dag hemma i veckan då man får tid att göra läxor och kanske bara ta det lugnt, men det är inte det liv jag väljer. Jag vill rida och hålla på med hästar dagligen, därför är jag glad att jag har moppen så jag kan smita iväg till stallet även dessa dagar jag inte ska rida.
Det är verkligen svårt att dela en häst på en hel familj, tycker jag, alla har olika åsikter och vill göra olika saker med hästen. Man måste bestämma allt gemensamt och planera så man får rida lika mycket och bla bla bla ... Visst är det trevligt att ha hästen gemensamt i familjen men ibland vore det skönt att ha en häst var i stället ;) Eller i varje fall tre hästar som vi alla har tillsammans.
Tankar
Dit jag vill komma är, att jag tycker inte att det ser BRA UT när jag rider. Men jag vet att jag rider min häst på rätt sätt, och att armbågarna står rätt ut och att jag får stolsits i hoppsadeln är ingenting som stör Rico, så det är inte högsta prio att "fixa till". Jag är låååångt ifrån perfekt, vi som ett ekipage är också långt ifrån perfekt. Men vi jobbar vidare och när Rico är stadig och jobbat upp mer hals- och ryggmuskler kommer jag fokusera mer på mig själv och min egen sits och inverkan.
Sen är det ju synd att min sits ska förstöra bilderna hehe ;) Han är ju så himla fotogenisk, till skillnad från mig.
